Historien fortsätter från februari-mars 1981 fram till slutet av 1986. Chocken efter förlusten av min visuella begåvning börjar släppa lite i kanterna. Jag vaknar till liv, som en björn vaknar när de första solstrålarna börjar värma på våren. Vad kan livet erbjuda med de nya förutsättningar som råder?

- Nej, det finns inget att göra här för dig!

Det känns lite otacksamt att höra personalchefens dom. Vi arbetare är slit-och-släng objekt. Förbrukad knycklas man ihop och slängs ut på gatan. Olönsam och enbart till besvär. Redan när jag pratade med min närmsta chef om ett fysiskt lättare jobb för att skona blodkärlen i ögonen, möttes jag av en oförstående attityd. Det var först när dr Andersson ringde och pratade i klartext med verkmästaren som jag blev trodd. Jag var inte bara lat och arbetsovillig!
- Du får väl sluta här och börja studera eller så.

Det primitiva draget att klippa till en person som äcklar en, får det att rycka i mina armar. Jag tar ett djupt andetag och önskar att personalchefen på Trelleborgs Gummifabrik kunde vara mindre stor i käften och visa lite mer engagemang istället.
- Jag vill att ni tar upp mig i anpassningsgruppen vid nästa träff.

De svenska trygghetslagarna gör det omöjligt, rent fysiskt, för arbetsgivaren att kasta ut en anställd hur som helst. Det känns onekligen skönt när man själv hamnar i en bekymmersam situation. Arbetsgivaren måste inventera och överväga alla möjligheter att sysselsätta en drabbad. Kan inte den egentliga sysslan anpassas så att man kan fortsätta, har arbetsgivaren ett ansvar att ordna något. Finns inte lösningen inom företaget så bör man aktivt bidra för att hitta den på annat sätt. En diskussion startar mellan företagsläkare, representanter för facket, arbetsgivaren och arbetsförmedlingen plus den det gäller. Vilka förutsättningar gäller just i det här fallet och vilket är målet? Det gäller för huvudpersonen att inte falla undan för den auktoritet man ställs inför. Anledningen till att någon tas upp i anpassningsgruppen är att det hänt något som gör det omöjligt att fortsätta vardagen som tidigare. Ofta är det något som innebär en personlig kris, en ny situation för individen att bemästra. I det läget är det lätt att hålla med andra utan att tänka efter vad det innebär i det långa loppet. Människor med företaget och samhället i ryggen glömmer gärna den lille människans svårigheter och ansvar för sig själv. Den psykiska pressen i sammanhanget är också en okänd faktor för dem. De begär att man skall vara kapabel att direkt och fullständigt fatta alla eventuella konsekvenser av allting. Man skall veta exakt vad man vill och kan. Vad vill jag med mitt nya liv?

Ulla Andersson remitterade mig till syncentralen i Lund. Det gjorde hon direkt efter min förlust av den mätbara visuella förmågan. En av synpedagogerna på syncentralen berättade om AMI-s/syn, arbetsmarknadsinstitutet med särskilda resurser för synskadade. En plats där jag skulle kunna lära känna igen vardagen på nytt med hjälp av nya referenser. Lära mig de kompensatoriska teknikerna. På vanlig svenska betyder det bland annat punktskrift, bandspelarteknik, maskinskrivning och att förflytta sig med hjälp av den vita käppen. Det innebär också att man bygger upp självförtroendet igen. Ett bräckligt, lättstörtat självförtroende som är ömtåligt. Det raseras och byggs upp många gånger innan det kan bli så starkt i grunden att det får en chans att växa. Det gör det när man upptäcker att det går att framleva dagarna som synskadad. Att livet inte är finito, även om det blivit mycket mer komplicerat. Men, dit hän är vägen lång och krokig!

Vetskapen om att ett liv utan ett seende faktiskt är möjligt, och det faktum att andra kan, fick det att röra sig inombords. Att ligga på sängen var inget kul. Den fysiska hälsan försämrades katastrofalt och påverkade den psykiska hälsan i samma riktning. Var det framtiden, kunde jag lika gärna hoppa i hamnen. Feg som jag är, kunde jag emellertid förnimma det svarta iskalla vattnet. Med min typ av tur skulle det säkert ligga en båt i vägen dessutom. Den hade jag alla gånger slagit ihjäl mig på! Det som återstod i det läget var att försöka kämpa och att göra det bästa av situationen. Hoppet föds i handlingen och aningen nyfiket börjar jag experimentera lite. Det går ju alldeles utmärkt att koka kaffe! Stoppar jag ett finger i koppen när jag häller upp kaffet kan jag dessutom servera mig den goda drycken utan att spilla allt för mycket. Går jag in i småbutiker blir jag expedierad av ett biträde. Använder jag käppen i vissa situationer klarar jag av svårigheterna lite lättare. Inne på syncentralen får jag stifta bekantskap med en magnivision. Det är ett slutet TV-system som gör det möjligt att förstora saker upp till 36 gånger. Ett papper som jag upplever som helt blankt får under kameran ett innehåll. Plötsligt kan jag läsa och skriva lite igen. Det är tröttsamt, men det går! Synpedagogen, som sitter bredvid, hejar på och berättar mer om AMI-s i pauserna. Hon berättar bl a för mig att det inom kort är dags för en informationsträff. Jag tar kontakt med min arbetsförmedlare på arbetsförmedlingen i Trelleborg och blir lovad att det skall hända något. Dagarna går utan att det händer! Förargad tar jag själv kontakt med arbetsmarknadsinstitutet i Furulund. Mycket riktigt planerar de en tvådagars informationsträff. Personen i den andra änden av luren ber att få återkomma. Han skall kontrollera några uppgifter med arbetsförmedlingen i Trelleborg. Några minuter senare får jag veta att arbetsförmedlingen i Trelleborg inte gjort något, men att det ändå går bra att komma. Dagen innan jag åker till Furulund ringer arbetsförmedlaren. Hon ber mig komma ner till arbetsförmedlingen och hämta min akt, för att ta den med till kollegorna vid institutet. Man har inte hunnit skicka den, påstår hon. Vilket oerhört engagemang! Är det inte viktigare än så att få igång en människa igen?

Så småningom hamnar jag på AMI-s i Furulund. Med anpassningsgruppens goda minne och sura miner. Jag var ju fortfarande anställd vid Trelleborgs Gummifabriks AB, trots personalchefens önskan om motsatsen. Förresten är han inte värd den fysiska ansträngning en rejäl högerkrok skulle ha kostat mig! Den energin tänker jag lägga på viktigare saker.

Jag sitter i lugn och ro och filosoferar. Jag är ensam hemma och radion fyller rummet med harmoniskt välljud. Tankarna flyger iväg, än på ena hållet och än på det andra. Associationsbanorna saknar logik och det är ibland svårt att hitta tillbaka till tankarnas ursprung. Plötsligt bryts tystnaden av dörrklockan och jag lägger mina funderingar åt sidan för att gå och öppna. Det är något jag gjort oerhört många gånger så rörelseschemat sitter i ryggmärgen. Att gå till dörren, att öppna innerdörren och att landa handen på ytterdörrens handtag är inget problem trots att jag inte ser så bra längre. När dörren glider upp skall jag titta upp för att konstatera vem det är som påkallat min uppmärksamhet. Hela proceduren tar inte många sekunder och den kräver ingen tankeverksamhet. Det bara är så, eller var så! Nu står jag med en dörr på vid gavel och stirrar ut i en tomhet som känns otäckt påtaglig. Vem är det? Vän eller fiende? Känd eller okänd? Antagligen är det bara några tiondelar av en sekund som hinner gå, men det hinner sprida sig en otäck undran om vad som finns på andra sidan dörrkarmen. Ett hej skingrar frågorna. Lugnet återställs i bröstet och jag undrar lite nyfiket om jag framledes kommer att ställas inför fler obehagliga överraskningar i olika situationer. Situationer som jag aldrig haft någon anledning att reflektera över. Småsaker och detaljer som egentligen är oerhört viktiga. Mycket viktigare än de saker som verkar väsentliga vid en första anblick men som i realiteten är små.

Jag börjar vänja mig vid att se saker och ting på ett nytt sätt. Min erfarenhet av ett seende gör det möjligt att känna igen större tingestar. Rent visuellt liknar de inget jag har sett men gör, tillsammans med kunskapen om hur det skall se ut, att jag ser. I kända miljöer glömmer jag ofta bort att min syn är skral. När jag exempelvis svänger ut på trottoaren hemmavid och börjar min regelbundna motionsrunda tycker jag att jag ser hela gatubilden som den är. Jag ser varenda sten och alla detaljer på husen. Med stor säkerhet promenerar Billgren mot staden och sätter nästan omgående hjärtat i halsgropen! Det svischar till i vänsterörat när jag möter en av stadens medborgare. Instinktivt saktar jag ner på stegen och rör mig lite mer försiktigt längs kanten på gångbanan för att inte krocka med mina medtrafikanter. Jag anstränger mig för att komma ihåg var stolpar och annat lömskt bråte finns längs min promenadväg. Min runda tar lång tid och jag är duktigt trött när jag kommer hem. Hemma efter dagens huvudsakliga gärning. Jag måste komma igång med något! Det går inte att bara ligga på sofflocket. Jag pratar sällan med någon. Folk flyr mig och min vita markeringskäpp. En del tror att jag är spetälsk och andra känner sig trampade på tårna. Jag hälsar ju inte på dem längre! På omvägar får jag veta att jag blivit högfärdig och fin i kanten. Ryktet förtäljer att jag slutat på gummit och bara flyter omkring. Lyxigt onyttig!

Det är ett lugnt och rofyllt samhälle, Furulund. Det finns plats för fågelsång och dofter från de många villaträdgårdarna. En behaglig doft från den lilla skogen vilar över en när man närmar sig det stora AMUcentrumet som ligger fagert inbäddat bland träden intill Kävlingeån. Den gamla före detta fabriksbyggnaden rymmer en hel del olika utbildningsmöjligheter för hugade spekulanter. Teoretiska studier blandas med praktiska utbildningar som t ex bilmekaniker. Från den norra sidan kommer man in till de lokaler som hyser arbetsmarknadsinstitutets verksamheter, för synskadade och psykiskt arbetshindrade - PA. Strax innanför dörren finns en reception som besvarar den förvirrade besökarens frågor om var han eller hon skall ta vägen. Svänger man till vänster hamnar man på synavdelningen och till höger letar man sig in på PA:s domäner. En del av de två avdelningarnas lokaler är gemensamma och som ny på stället kan det vara svårt att hitta rätt. Starka färger lyser upp de lite fuktiga korridorerna och vägleder människor med klen förmåga att se. Det är olika färger i varje korridor och dörrarna är knallröda för att skapa en kontrastverkan mot de ljusare väggarna. Det känns svalt och skönt när vi är på väg till dagrummet för att invänta nya order, min far och jag. Vi är på det informationsbesök som jag så när hade missat. Kan det här vara något för Billgren junior? Medan vi sitter där anländer några stycken till och slår sig ner vid borden. Lite reserverade och frågande inför framtiden de också.

Redan vid första mötet med arbetsmarknadsinstitutet är det två saker som slår en. Det ena och mest frapperande är pappersexercisen. Papper strömmar över en i alla möjliga och omöjliga situationer. Man skall intyga på heder och samvete med en namnunderskrift på blankett nummer si. På blankett nummer så skall man försäkra att uppgifterna på den första papperslappen är riktiga. Det gör man med en namnunderskrift och bara för att myndigheterna skall vara riktigt säkra på att allt är rätt. Det andra som slår en är all väntetid på saker som skall hända men som av mystiska och oförklarliga orsaker aldrig inträffar. Ibland kommer jag att tänka på det tysken hävdar: Warum es einfahr zu machen, wenn man es komplisieren kann? Varför förenkla saker och ting, när man kan krångla till det! Hur det nu än är så går allt sin gilla gång. Dagarna läggs på hög och mycket lite förändras. Man får acceptera faktum och flyta med. Konstatera att man är liten. Det pratas och diskuteras ingående och många gånger om det riktiga i att göra på det ena eller andra sättet. Skall det tas beslut eller inte? Alla måste fråga sina överordnade innan man kan fatta det slutgiltiga beslutet. Inom AMI verkar det som om alla har en högre chef som måste tillfrågas! Individen, den stackare det gäller, får vänta och se vad som bestäms högt över huvudet på honom eller henne. Om det bestäms något. Är man oerhört stark och har kvar något som liknar självförtroende, kan man försöka påverka ett eventuellt beslut i en riktning som man alldeles själv tycker verkar vara trevlig, men då får man jobba! - Kan du läsa på den här tavlan?

Innan man kan godkänna mig som kursdeltagare på AMI-s/syn i Furulund skall en ögonläkare titta på mig. Alla undersökningar och konstateranden Ulla Andersson gjort saknar plötsligt värde. En människa som aldrig sett mig skall ta över och göra ett expertutlåtande. Jo jag tackar!
- Nej, jag ser att det finns en tavla men om det står något på den kan jag inte se.
- Titta lite sidan om tavlan då! Ser du inget nu heller?
- Nej!

Det finns en ovänlig tousch i läkarens röst. Lite överlägset konstaterar han att mina ögon är hårt åtgångna och ordentligt laserbombaderade.
- Det lilla du ser är inte mycket att hänga i julgranen. För vår del spelar det ingen roll om du förlorar det också.

Jag blir alldeles kall. För vår del. Jag bryr mig inte om vad de har för åsikter om min visuella förmåga. För mig betyder den oerhört mycket! Ämnet är kolossalt känsligt och kan inte hanteras så lättvindigt och utan respekt.
- Jag hoppas att jag inte tvingas höra din stämma mer!

Förbannad och ledsen lämnade jag rummet och gick ut till den övriga församlingen. En sådan djävul! Än idag vet jag inte hur jag hittade ut ur korridorerna, men väl ute märkte min far att det var något som inte passade sonen. Han frågade inte ut mig utan erbjöd mig en kopp kaffe istället. Vi satt ute i solen och den varma energikällan på himlavalvet fick åskmolnen kring huvudet att skingras en aning. Inför de avslutande samtalen hade jag lugnat ner mig och vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka och skrivas in vid institutet. Då hade jag försäkrat mig om att Dalby-ögonläkaren inte skulle störa min vistelse där.

Den tionde juni 1981 flyttade jag in på Pilgården. Det är elevhemmet i Furulund. På Pilgården hyr man ett rum med kokskåp och toalett. I rummet finns en säng, en fåtölj med soffbord, ett skrivbord och en bokhylla. Det är ett funktionellt rum utan charm men just möjligheten att kunna fixa en kopp kaffe och breda sig en smörgås i lugn och ro är skön. Dessutom har man möjligheten att låsa om sig. Att kunna välja en stunds ensamhet bakom en dörr som man själv bestämmer om den skall vara låst eller inte. Under dagarnas grund- och arbetsrehabilitering diskuteras ens person och de intressen man har så flitigt och ingående att det är en befrielse att dra igen dörren och sortera tankarna. Tänka efter vad punkterna 1, 2 och 4 är för en punktskriftsbokstav och försöka framkalla bilden av gångstigarna inne i skogen. Vilken väg leder vart och hur många stolpar skall jag passera innan jag skall ta till höger? Över alltihop svävar likt en olycksalig ande frågan: Vad skall du bli när du blir stor?

Månaderna hemma på sängen efter förlusten av min synförmåga innebar att det blev tio kilo mer av mig. Orörlig och oförmögen att hitta på något. När nu äntligen dagarna fyllts av aktiviteter börjar också intresset för fysisk ansträngning vakna. Efter några veckor i Furulund kunde jag de flesta vägarna. Att bara gå fram och tillbaka är olustigt och det tillstånd av overksamhet som rådde hemma i Trelleborg gör sig allt mer påmint. Lite lätt frågar jag ut personalen på Pilgården och institutet om det inte finns något trevligt att sysselsätta sig med under långa tråkiga kvällar.
- Förr i tiden kom det ett par av medlemmarna i Kävlinge cykelklubb till Pilgården.

De hämtade kursdeltagarna på kvällarna, fick jag veta. Sedan gav de sig ut på tandemcyklar runt samhället.
- Telefonnumret till någon av dem finns säkert kvar här.

Föreståndaren för Pilgården letade fram ett telefonnummer ur gömmorna. Jag slog nummret och kom i kontakt med en kille i Kävlinge. Det visade sig att han var en riktig eldsjäl och drivande kraft inom Kävlinge cykelklubb. Nu för tiden satt han stilla alldeles för mycket enligt honom själv, så han skulle mer än gärna trampa runt på landsbygden en kväll i veckan med mig. Vi utsåg tisdagarna till motionsdagar och under höstens lopp avverkade vi många trevliga mil runt Furulund. Det var oerhört skönt att komma ifrån människor som hade någon anknytning till synskador. Första kvällen kom frågan om min synstatus. Jag redogjorde för honom hur saker och ting förhöll sig och han konstaterade faktum. Därefter pratade vi om allt annat istället, berättade roliga historier och löste världsproblem. Jag njöt obeskrivligt av att trampa omkring och det gjorde inget att det blev allt kyligare om öronen. Regnade det åkte antingen regnstället på och rundan kortades ner en aning eller så byttes cykelturen ut mot en rask promenad. Tyvärr hade inte min cyklande kompis tid mer än en kväll i veckan, men jag kom igång lite och vågnålen slutade att gå uppför skalan. Mina kurskamrater tittade lite avundsjukt på när jag och tandemcykeln blev hämtade. Varför kunde inte de följa med? Jag pratade med Allan under en av våra tisdagskvällar och ordnade en möjlighet för dem, men plötsligt var det inte så angeläget. De hade fått klaga och var kanske nöjda med det!

Det är en konstig och stimulerande upptäckt att märka hur man kan ta del av något på ett nytt sätt. Efter en tvivlande början vänjer hjärnan sig och lyckas förmedla informationen från fingrarna till rätt fack. Tänk, jag sitter och läser med pekfingret! Det är fantastiskt, bröstet fylls med glädje och två punkter blir ett k, tre punkter blir ett u och tre andra punkter blir ett l - kul! Allt eftersom dagarna läggs till handlingarna framstår den aktuella situationen som dräglig. Visst är det arbetsamt, obekvämt och ibland fruktansvärt men med varje återerövring från flyktade sysslor fylls livet med viss mening. Självförtroendet ökar och får mig att våga mig på nya saker. Nya lyckanden gör att misslyckanden inte får så stort utrymme i skallen. Det är ju mänskligt att fela. Bara för att jag blivit synskadad behöver inte det jag gör vara så perfekt. Men visst är det obehagligt att bara misstänka att folk studerar mig. De tittar efter om jag skall klara av det jag håller på med:
- Lyckas han skära en bit av biffen, tror du?

Min självkänsla fick sig en ordentlig knäck medan hösten fortfarande var färgsprakande. En kväll ringde mor och sa att polisen sökte mig. Hon var lite uppskärrad och undrande.
- Vad har du nu gjort, frågade hon ängsligt. Tankarna började fara genom huvudet. Jag har väl inte gjort något? Mitt samvete är rent som en steril engångsspruta. Plötsligt slår det mig att det kan gälla mitt körkort.
- Sa de inte vad de ville?
- Nej, det var en civilklädd polis. Han påstod att han inte fick säga något!
- Jaså, vad bestämde ni?
- Jag sa att du skulle komma hem på fredag.

Det ringer på dörren hemma på Nygatan. Mor springer och öppnar. Det är samma civilklädda polis som tidigare och han dyker upp på exakt avtalad tid. Väldigt ohyfsat tar han reda på att jag är hemma. På stående fot i hallen får jag mycket riktigt veta att han är där för att hämta mitt körkort. I en aning överlägsen ton berättar han om en tingsrättsdom. Han har fått i uppgift att verkställa den. Vad han inte vet är varför jag inte får behålla mitt körkort. För honom är det en rutin. Ett jobb som vilket annat. Rattfyllerister är inte mycket att spilla tid på, så hit med kortet utan att bråka.
- Du skall skriva på här!
- Vill du sätta mitt pekfinger på raden.
- Du ser väl för fan var du skall skriva!
- Nej, tyvärr ser jag knappt lappen.

Konstapeln har hela tiden tagit mig för en lagöverträdare. Den hårda ytan är hans sätt att visa sin avsmak för kriminella. Samma hårda yta förhindrar emellertid effektivt fantasin att tränga fram. Ett indraget körkort kan inte bero på sjukdom. Han är ju själv frisk och då är andra det också! Nu spricker hans mask. Han vacklar till, bockar, bugar och ber tusen gånger om ursäkt. Jag går in i mitt rum och hör genom väggen hur mor, far och lagens långa arm tycker synd om mig. Det gör jag själv också! Ibland känns livet så oåterkalleligt förlorat och orättvist. Det är klart att jag inte kan köra bil längre. Har man svårt att överhuvudtaget hitta till bilen, inser man det själv utan att myndigheterna skall sätta sig på en eller sparka flera gånger på en som redan ligger.

Kompensatoriska tekniker är ett vackert och imponerande uttryck. Man ställer sig lite undrande till vad det innebär, kompensatoriska tekniker. Viker man undan draperiet lite och kikar in i det fördolda finner man att det inte är så konstigt. Det hela rör sig om att ersätta synen med andra sinnen, knep och knåp. Grundrehabiliteringen är helt enkelt inriktad så att man skall lära sig leva som synskadad. Man får anpassa sig efter rådande omständigheter. Det innebär emellertid inte att man accepterar förlusten av sin visuella förmåga som något beständigt. Fram till den dag möjligheterna finns att förändra ett slocknat öga återstår att kämpa. Använda käppen vid förflyttning, fingrarna vid läsning från ett papper och vid matlagning och mycket annat. Att hela tiden tvingas lyssna sig till nyanser i människors sätt att reagera och att vara dömd till att begära hjälp i många situationer. Att berövas självklarheten att själv läsa privata brev och försöka låta bli att sakna egenskaper som flexibilitet och spontanitet. Vad är då lättare än att bestämma inriktning på sin framtid inom yrkeslivet? Visserligen får man hjälp med det också ute i Furulund. Den biten kallas för yrkesrehabilitering. Men att hitta rätt bland arbetsuppgifter när man knappt vet vad man heter är inte lätt. Speciellt inte om man tvingas byta arbetsområde helt. Därför arbetas det hårt på att anpassa befintliga arbetsplatser så att det skall fungera trots en synskada. Tekniska hjälpmedel och information till jobbarkompisar kan räcka långt och innebära små förändringar för alla parter. Det är betydligt svårare när det inte finns några färdiga riktlinjer att arbeta efter.

Trots att man på arbetsmarknadsinstitutet i Furulund inte vill ha något samröre med skolan gör man upp regelrätta scheman. Snyggt och prydligt planerar man in fyra dubbellektioner om dagen. Olika bitar skall läggas ihop tills grund- och yrkesrehabiliteringsbitar bildar ett färdigt pussel. Helst skall det passa i alla skarvarna men det är inte med någon hundraprocentig precision som bitarna går in i varandra. Passformen är ibland tillyxad i grövsta laget. Kompromisslösningar får magnivisionträning att bli förflyttning eller ADL, anpassning till dagligt liv. ADL innefattar det mesta. Många dagar fungerade schemat bra. Bandspelarteknik och punktskrift, därefter lite näringsintag följt av maskinskrivning. En runda till Lund för ett käppträningspass fullbordade just den dagen. Men, som sagt, ofta byttes aktiviteterna ut mot andra saker eller meningslös väntan.

Katarina var arbetsterapeut. Hon fick slita ganska hårt med mig. Förutom ADL-träningen föll den tunga biten yrkesorientering på hennes lott. Hon försökte via frågor om mina innersta önskningar och intressen luska ut vad det skulle kunna bli av mig. Katarina försökte hitta en gemensam nämnare i alla de svar hon fick på frågorna om jag tycker om djur och varför jag tycker om att åka skidor. Hur vill jag ha det på en eventuell arbetsplats? Skall arbetsledaren vara auktoritär eller vill jag ha fria händer? Tycker jag om att jobba med människor? Vill jag jobba i lag eller vill jag arbeta ensam? Det blev många frågor och svar som i slutändan inte ledde mot något klart mål. Jag passade inte in i de färdiga frågeformulären. Vi var ute på en del studiebesök hos reklambyråer, men branschfolket tyckte att mitt handikapp var för hämmande för just deras område. De hade ingen som helst förståelse för att jag som synskadad faktiskt kunde rita och skriva med hjälp av en magnivision. Jag skulle inte kunna göra det fulländade orginalet men jag skulle kunna vara idéspruta och visa ganska väl hur jag menade att resultatet var tänkt att gestalta sig. Den negativa inställningen från branschfolket fick mig att slå reklamdrömmarna ur hågen. Katarina suckade högt, om det var av det varma sköna sommarvädret eller av besvikelsen över att en hoppfull möjlighet försvunnit vet jag inte. Hon sa dock vid tillfälle att hon tyckte jag var ett jobbigt fall. Hon tyckte att vi inte kom någonstans i vårt sökande och att hon gärna ville att någon annan skulle ta vid.

Det Katarina lyckades med var att påverka mig så att jag fyllde i en ansökan om ledarhund. Ansökan fyllde min käpplärare i åt mig. När vi kom till raden för synstatus, kunde jag inte svara i konkreta termer så förflyttningsläraren tittade efter i min journal. Hon var egendomligt tyst när hon så småningom kom tillbaka.

- Jag visste inte att du såg så dåligt, sa hon anklagande. Hädanefter vill jag inte se dig gå utan käpp någonstans! Inte ihopfälld under armen, utan ordentligt utfälld!

I dagsljus kunde jag med hjälp av ögonen orientera mig så pass att jag gick med den vita käppen ihopfälld. Jag använde den bara för syns skull och när jag hade förflyttning på schemat. Nu blev jag alltså beordrad att nyttja den på riktigt och i väntan på en ledarhund. Vad en hund skulle innebära hade jag ingen aning om. Jag brydde mig inte speciellt mycket om det heller just då. Det skulle ju ta minst ett och ett halvt år innan det skulle bli aktuellt, enligt vad som sades.

Träden börjar mista sin vackra höstskrud. Grenarna tecknar sina nakna silhuetter mot en allt gråare himmel. Min förmåga att räkna fingrar på två dm naggas i kanten och dalar tillsammans med de färggranna löven. Det verkar ibland så overkligt att det är mindre än ett år sedan jag körde bil och rörde mig obehindrat. Tänk om man hade fått tillbaka de tiondelar man hade då! Periodvis sjunker humöret långt under det mätbara. Allt känns meningslöst och trist. Vi hittar ingen lösning på problemet med ett framtida jobb. Min tidigare entusiasm över arbetsmarknadsinstitutets möjligheter dör bort och deras glada och förhoppningsfulla nu skall vi fixa det här åt dig-mentalitet urvattnas till en smaklös soppa. Katarina har lämnat över till Sven-Olof Levin. Han har en hårdare och lite mer krävande ton. Han har själv varit blind och genomgått samma fas. Han har återfått synen till en del, men han har inte glömt vilka förutsättningar som gäller. Tillsammans tittar vi på möjligheterna att återgå till Trelleborgs Gummifabrik AB, men återigen konstaterar jag att det inte finns någon framtid för mig där. Sven-Olof och jag besöker fabriken. Vi går runt bland varma gummipressar och lömskt tysta eltruckar som susar runt i gångarna. Väl ute ur fabrikslokalerna känns den friska luften svalt skön och Sven-Olof muttrar något om hälsovådlig miljö. Vi är på väg in till ett möte med personalchefen och fackklubbens ordförande. Där möter vi ett totalt samspelt radarpar som bedyrar att Trelleborgs Gummifabrik absolut inte har något att erbjuda och att man som LO-ansluten inte kan omplaceras inom tjänstemannasektorn hur som helst. Sven-Olof registrerar fientligheten och på vägen tillbaka till Furulund leder han mig in i teknikens underbara värld. Han undrar om inte den grund som mina tre år på gymnasiets naturvetenskapliga linje innebär kan vara till någon nytta. Vad sägs om ljudtekniker? En utbildning för synskadade ljudtekniker står i begrepp att starta i AMU:s regi. Kunde inte det vara något? Jag smakar på ordet - ljudtekniker! Det finns en viss sötma i ordet. En viss bismak dröjer sig tyvärr kvar. Kursen var inriktad mot taltidningsinspelningar. Det lockande och lekfulla drunknar i taltidningens begränsningar. Den färdigutbildade ljudteknikern missar de roliga möjligheterna att laborera med effekter och spännande övergångar. Vågskålen vägde nog ändå över åt ljudteknikerutbildningshållet. Om inte annat så för att jag skulle komma utanför uppkörda hjulspår som socialhögskola och borstbinderi som hela tiden nämndes mer eller mindre högljutt av de fantasilösa experterna på arbetsmarknaden för synskadade. Kursen var tänkt att börja efter årsskiftet 81/82. För tillfället var det oktober 1981, tre månader efter det att jag skickat in min ansökan om ledarhund. Plötsligt blir jag påmind om det när telefonen ringer och en ångermanländsk röst förkunnar att jag är välkommen upp till Statens Hundskola på en informationsträff. Något som skulle omkullkasta de planer för framtiden som börjat ta form.

Praktiskt arbete och administration brukar inte gå ihop. Så oftast sköter olika personalgrupper de olika uppgifterna. På ett ställe som AMI-s i Furulund smyger det omkring en massa människor i korridorerna som man därför inte direkt kommer i kontakt med. Det är föreståndarens eget lilla team som servar honom med papper i parti och minut. De kommer inte fram ur dunklet utan förblir okända röster i bakgrunden. Deras namn, med några få undantag, väcker inget intresse om de ens får en att reagera. Sjukdom och semestrar tvingar emellertid fram vikarier för att arbetet med statistik och byråkratiska krumsprång inte skall bli liggande onödigt länge, till och med med arbetsmarknadsverkets mått mätt! Några få gånger förvirrar sig då riktigt trevliga människor in bland pappersmallarna. Människor som tycker att det är kul med andra människor också, även om de inte ser så bra!

Av någon anledning fanns hon där bara. Allt oftare och allt mer påtagligt. Hon hjälpte till i vissa förflyttningssituationer och vid utflykter trots att hon var kontorsanställd. Hon beskrev saker och ting självmant på ett naturligt rakt sätt och hon hjälpte mig med att skriva ut saker som jag hade försökt banka ner på en mindre fungerande skrivmaskin. Hon skrattade och hon fick mig att tycka om att vara i Furulund lite mer än jag skulle ha gjort utan henne! Vi var ute och cyklade tandem och gick runt byn onödigt nära varandra. Vi satt på bänken vid kiosken med var sin glass i handen medan höstsolens strålar var sommarvarma. Vi tyckte nog om varandra riktigt mycket - ett tag...

Eva var en liten slank Malmötös. Omålad och med kort mjukt hår. Hon kom till världen några år senare än jag, men vi hade ungefär samma inställning till det här med livet. Eva bodde i en tvårumslägenhet i utkanten av Malmö och några höstmånader '81 tillbringade jag många helger där. Jag kände mig nästan lycklig, men jag gav varken Eva eller mig själv någon fair chans att utveckla våra känslor! I huvudet malde hela tiden frågan: Är det för att hon tycker synd om mig?

Eftersom jag inte längre hade någon syn kvar att tala om fanns det ett jättestort svart minustecken efter mitt namn, Lars Billgren -, tyckte jag. Hur skulle någon flicka kunna tycka om mig när jag inte skulle kunna komma och hämta henne i en öppen sportbil? Inte charma henne med ett Robert Redford-utseende, liten och oansenlig som jag är. Inte kunna leka beskyddande hjälte när solen börjat gå ner och inte spontant kunna ropa ut min förtjusning över en snygg klänning eller vacker frisyr. Varför skulle en ung, vacker kvinna i sin bästa och aktivaste ålder slänga bort sitt liv på att ta hand om en hjälplös, grå och trist handikappad liten skit? En som ständigt behöver hjälp med att läsa, hitta saker och bli avlämnad eller hämtad.

Eva hade strax innan hon träffade mig varit ihop med en annan kille. Det visade sig att hon befann sig i så kallade lyckliga omständigheter efter tillvaron med honom. Ett faktum som ingalunda gjorde mig mindre vänligt inställd till henne, snarare tvärt om! Som diabetiker finns alltid frågan där om hur stor risken är att eventuella barn ärver sjukdomen. Egentligen fanns här ett gyllene tillfälle att få finnas hos en kvinna jag tycker om. En chans att få uppleva glädje och vånda med henne. Men, tack vare min tafatthet och aviga inställning svalnade hennes ärliga intresse för mig. Eva tog kontakt med sin tidigare bekantskap igen. En ohandikappad och frisk kille som förstod att sätta bättre värde på henne än vad jag utåt lyckades visa. Även om jag bär Eva med mig i hjärtat fortfarande. Jag kan höra henne skratta när jag vill och speciellt när jag kryper till kojs i all stilla ensamhet. Inte tycker jag det är konstigt att hon tröttnade på mig och försvann tillsammans med ljudteknikerutbildningen!

'Twas hard to believe what my eyes showed me then The color in her cheeks was just her natural skin She wore no makeup to make her look that way She was a natural mama with her red cheeks, what more can I say.

(Bryan Bowers)

Monica kokar gott kaffe så det är med lätt hjärta jag tackar ja. Monica är en jobbarkompis från gummit. Det är lite lustigt för jag känner de flesta i hennes familj, fast av olika anledningar. För ett antal år sedan lärde jag känna hennes lillebror. Han är årskamrat och var lagkamrat med min broder Mats i IFK Trelleborg. Föräldrarna kom därnäst. De bodde granne med en av mina klasskamrater och de var inne hos honom några gånger samtidigt som jag var där. Först därefter lärde jag känna Monica! Dessutom hade jag sett hennes äldre bror många gånger på handbollsplanen.
- Gösta kan mycket om hundar. Det kan vara trevligt för dig att höra lite nu när det har blivit aktuellt.

Det ringer på dörren och det hörs ett svagt gnällande utanför. Jag sätter mig tillrätta i tvåsitssoffan. Monica springer till dörren och in kommer Gösta! Ett svagt "hopp och lek", följs av ett tassande över parkettgolvet. Ljudet upphör strax bredvid mig och innan jag hinner reagera får jag en slick rakt över ansiktet.
- Nej Acke. Hallen!

Göstas röst är lågmäld och dominant. Den stora schäfern Acke steppar lydigt ut i hallen och sjunker ner på golvet med en protesterande suck. Jag är imponerad och gillar det lugna sättet.

Timmarna rinner iväg och kaffet rinner ner i magen. Hela kvällen rör sig samtalet kring ämnet hund. Det känns inte tråkigt och nyfikenheten vaknar lite försiktigt. Det här med hund är tydligen mycket mer än jag kunde drömma om. Gösta har förmågan att sälja sitt budskap och jag har lite ont i skrattmusklerna när klockan är så pass mycket att det är dags för reträtt. Den kolsvarta natten lockar inte speciellt så när Gösta erbjuder sig att köra mig hem tycker jag att han gärna får göra det. I bilen fortsätter vi, dvs han, prata. Det är fortfarande intressant och jag lyssnar aktivt. Plötsligt kommer det en mening som inte handlar om djur och natur:
- Var bor du förresten?

Det är en icke oväsentlig fråga i sammanhanget. Jag undrar var vi befinner oss och får reda på att det definitivt inte är där jag hade tänkt mig! Det är väl klart att alla vet vart jag skall när man erbjuder sig att köra mig hem. Gösta är tydligen undantaget. Jag försöker förklara var jag bor och Gösta gör helt om och kör tillbaka genom ett nattyst Trelleborg. Efter diverse felkörningar och missförstånd varvar motorn ner och bilen stannar där jag hade tänkt från början. Det här första mötet är minst sagt omtumlande men klart roande och framför allt givande!

Jag har kört fast ute i Furulund. Jag tycker att jag inte lär mig något nytt. Jag flummar omkring utan att det blir något resultat. Mer och mer får jag lärarlösa lektioner. Ämnet som dominerar mitt schema kallas för studier på egen hand. Föreståndaren och arbetsvägledaren på institutet ifrågasätter öppet min närvaro. De tycker att jag skall ut på praktik för praktikens skull, det spelar tydligen ingen roll vad jag skall praktisera som och inte behöver det leda till något heller. Det viktigaste är att jag kommer ut och blir ett lyckat fall i statistiken. Någon livskvalité är det inte frågan om. Med de förutsättningarna var det inte utan att det kändes skönt att dagen för informationskursen uppe på hundskolan närmade sig. Ett härligt avbrott i tristessen. Dessutom skulle jag få tid att hämta andan i jakten på framtiden och något annat att tänka på än flyktade vikarier. Så i slutet av oktober 1981 kommer jag i kontakt med den helgonförklarade fyrbenta individen, ledarhunden.

Det stod helt klart att jag hade glömt något eftersom jag fick igen väskorna så smärtfritt. Oron ligger kvar lite omedvetet i bakskallen hela vägen från Trelleborg till Sturups flygplats. Men vad? Medicinväskan är i alla fall med! Monica och Gösta sitter och diskuterar flygvärdinneyrket. Är det glamouröst eller inte? Medan de diskuterar funderar jag vidare. När vi anländer tar ställets atmosfär över hand och knuffar bort min oro. Har jag glömt något är det säkert inget viktigt! Vi bokar in oss och Monica tar farväl. Om de fick klarhet i flygvärdinneyrkets eventuella förtjänster, fick jag aldrig klarhet i.

Det är andra gången jag träffar Gösta och vi står i begrepp att resa till Hundskolan i Sollefteå tillsammans. Efter bilfärden till Sturup forslades vi vidare mot den kungliga huvudkommunen i en DC-9:a. Den stora silverfågeln tog elegant mark på Arlanda. En biltur genom Stockholm förde oss till Bromma och en kort fikapaus i cafeterian där. Vi lämnade in vårt bagage och fick våra embarkeringskort. Vid disken frågade tjänstemannen Gösta om han där borta skulle med. Han menade mig och Gösta tyckte frågan var dumt ställd.
- Ja, klipp honom i örat och lägg honom på vagnen bland de andra kollina!

Efter en dyr kopp snabbkaffe, var det dags att klättra upp i ett nytt, lite mindre, plan för att komma till Sundsvall. I det fagra Medelpad stannade vi bara ett par minuter. Ett tredje flygplan stod och väntade. Ett litet plåtskal med ett tiotal platser. Vi satte oss längst bak. Det sprakade till i högtalaren:

- Vill ni som sitter längst bak flytta fram ett par platser. Jag kan inte lyfta annars, kom det ur dem och vi flyttar lite skeptiska fram ett par rader.

- Hur stora tror du att chanserna är att vi kommer fram, frågar Gösta skämtsamt. Hans undran får en av våra medpassagerare att hosta till. Sekunden efter hör man inget annat än vrålet från motorerna och vibrationerna i det bräckliga planet. Allt går emellertid lyckligt och en kvart senare landar vi i Kramfors. Nu återstår bara en halvtimmes färd med resans tredje automobil innan vi är framme i hundarnas förlovade land djupt inne i de ångermanländska skogarna. Taxin släpper av oss vid huvudgrinden. Vi befinner oss mitt i Sverige. Det blir kolossalt tyst och fridfullt när bilen försvinner. Det är kallt och klart. Den friska luften gör nästan ont i lungorna och det tunna snötäcket framkallar ett härligt lugn. Snön känns ovan under fötterna. Det knirrar lite när vi rör på oss. Plötsligt bryts tystnaden av ett hundskall och vi påminns om varför vi befinner oss här.
- Är det här Lars väskor?
- Ja, det är det.
- Bra, då tar jag hand om honom. Kom!
- Var skall jag ta vägen då?

Ledarhundskonsulenten i Sollefteå, Lars Söderberg, tror att Gösta är taxichaufför. Det är inte brukligt att man har någon med sig när man som ledarhundsföraraspirant kommer till hundskolan. Det anses att man bör klara av att resa dit på egen hand. Det blir en typ av test på hur företagsam man är. Det hade jag ingen aning om och nu står Karlsson här, drygt hundra mil hemmifrån utan tak över huvudet. Till slut ordnar det upp sig trots allt och vi får dela rum. Tanken på att Gösta hade fått tälta under en gran är i och för sig riktigt roande.

Framför oss låg en orörd vecka. Den skulle visa sig vara innehållsrik. Praktiska övningar varvades med teoretiska lektioner. Snabbt fick vi oss till livs alla negativa sidor med att ha hund. Vilket ansvar det innebär och att man alltid är låst.
- Det är som att vara småbarnsförälder hela livet!

Då intresset fortfarande fanns kvar mjuknade tonen hos hundkonsulent Lars Söderberg och vissa positiva saker smög sig in i strömmen av fakta och roande anekdoter.
- Det är en livskamrat ni kommer att få, berättar Hund-Lasse med intensitet och yviga rörelser om individen hund. Han trycker på att det inte är en liten människa utan ett djur. Att det är orättvist mot hunden om man lägger mänskliga värderingar på vad den gör och kan. Det är frukten av en tillräkligt stor motivation från förarens sida som får hunden att göra det man vill. Det är oerhört viktigt att föraren är absolut konsekvent i alla situationer. Att vara konsekvent är inte samma sak som att vara elak mot sin kompis. Tvärtom är det så att hunden vill ha en bestämd ledare och fasta gränser. Den vill med säkerhet veta vad som är rätt och fel. Lyckas man har man en pålitlig kamrat som hjälper en i det tuffa livet utanför ytterdörren.

Teori i all ära men praktiska övningar är strået vassare. Lorna, en liten schäfertik, hälsade mig välkommen med en våt tunga. Hon låg utsträckt i sin box inne i hundstallarna. Det är svårt att inte smälta när man får en puff i bröstet och ett mjukt huvud inkilat i armhålan. Tyvärr fungerade inte samspelet lika bra ute på promenaderna längs södra norrlands vägrenar. Lorna var redan utplacerad. Hon skulle upp till Kalix för att leda en dam förbi snödrivor och annat elände (senare visade det sig att Lorna hamnade hos en synskadad polisman i Luleå istället). Att vi inte skulle kampera ihop till vardags stod helt klart för Lorna. Hon struntade blankt i mina kommandon. Visserligen var det bara känslan att gå efter en hund som var målet med denna stapplande början, men det hade varit roligt om hundskrället lytt någon gång! Samtidigt visade det tydligt min brist på erfarenhet av hundar. Nåja, sista promenaden på torsdagseftermiddagen gick lite bättre än veckans första irrfärd.

Avslutningsdagen skulle inte innehålla annat än väskpackning. Allihop lämnade hundskolan på förmiddagen, utom vi från Trelleborg. På kvällarna hade Gösta och jag pratat om dagens eskapader. Han förklarade lite djupare än konsulenterna olika reaktioner hos hunden. Han fick mig att själv tänka efter och grubbla vidare. Att begripa hur viktigt ett aktivt och logiskt resonerande är för att förstå djurets görande. För att få fredagsförmiddagen att gå, frågade jag Söderberg, på Karlssons inrådan, om jag fick prova en labrador. Bara för att känna skillnaden. Det kunde vara kul att jämföra. Ny hund och ny domptör men samma varma mottagande. En svart labbe kom sättande i full galopp när jag hojtade: - Caddy!

Jan-Olov Sjödin grymtade belåtet när hans hund lydde mig. Jag satte på selen och vi gav oss ut på landsvägen. Det var en behaglig känsla att gå med en hund som anpassade farten så att jag hann med utan att småspringa. Dessutom gjorde hon som jag sade emellanåt! Känslan att en levande individ varsamt och säkert tar mig fram över stock och sten är enorm. Jag behöver inte peta med en käpp i tid och otid, rörelseschemat blir naturligare och jag rör mig aktivt med hela kroppen. Frihet lyser i eldskrift på himlen. Frihet ja, men under ansvar. Den vita käppen använder man och lägger ifrån sig. En hund ställer man inte in i garderoben efter en promenad i det hällande regnet. Den kräver kärlek och omvårdnad.
- Att ha hund är som att vara småbarnsförälder hela livet!

Solen börjar gå ner bakom grantopparna. Gösta och jag sitter på vårt rum och summerar veckan lite löst. Det är bara några minuter kvar tills taxin skall komma och hemresan påbörjas. Vi har packat färdigt och har Caddy mellan oss.
- Lars, har du plats i din väska så stoppar vi ner henne!
- Nej jäklar! Det var den väskan jag glömde packa ner.

Gösta har helt övertygat mig om att bli hundförare. Jag har fattat tycke för Caddy och skulle gärna följt Göstas råd och stoppat ner henne i väskan. Tyvärr låter det sig inte göras, men med buller och bång kommer Lasse Söderberg och Jan-Olov Sjödin in. De berättar i raka termer att jag är välkommen tillbaka tre veckor senare. Om jag uppfyller vissa önskemål och om jag själv vill. Då behöver jag ingen väska till Caddy.

Det är helg i Trelleborg. Jag ligger på sängen till synes overksam men skenet bedrar. Tankeverksamheten är i full gång! Dels med att försöka smälta intrycken från Sollefteå, dels med att bestämma mig för hur jag skall låta framtiden gestalta sig. Det är just det som är det svåra. Jag måste bestämma mig för hur jag vill ha det. Det är ingen annan som kan berätta för mig. Jag måste själv komma till insikt om det riktiga. Valet står mellan en utbildning till ljudtekniker eller en fullständig satsning på ett liv tillsammans med en hund. Jag har chansen att omgående få en livskamrat. Tackar jag nej nu, innebär det visserligen inte att chansen är försutten för all framtid. Men det innebär att jag kanske får vänta en evighet innan nästa tillfälle uppenbarar sig. Caddy, vilket fint namn. Ljudtekniker kan jag väl bli senare!

Olust och vånda åter på måndag, heter det ibland. När jag är tillbaka i Furulund efter en veckas semester är jag glad och uppspelt. Jag har bestämt mig för vad jag tycker att jag vill. Jag berättar för alla som vill höra på att jag skall få en ledarhund. Mina handledare och föreståndaren på institutet får ta del av mina nya planer. Några reagerar minst sagt skeptiskt men en del av dem åstadkommer ett lamt lycka till. Är det statistiken som oroar arbetsmarknadsverkets fantasilösa dödgrävare? Skall jag spoliera ett vackert streck i kolumnen för färdigrehabiliterad och utplacerad till förmån för egoistiska utsvävningar?

- Du är väl medveten om att du får skriva under på att du slutar på eget bevåg?

Så var vi där igen. Inom arbetsmarknadsverket sker inget utan namnunderskrifter. Således intygade jag att det var på egen begäran jag tog min mats ur skolan. Att jag tyckte att jag var färdigrehabiliterad och att jag ansåg mig ha sugit det gottaste ur AMI-s/syn i Furulund. Kompetent folk hade lärt mig använda den vita käppen och att i lugn och ro tänka logiskt ute i geografin. Jag hade fått en inblick i punktskriftens mysterium och fått en del användbara enkla knep och knåp till livs. Jag hade också fått en intruduktion i hur synskadesvängen i Sverige fungerar, men inget riktigt stöd i mina informations- och reklamfunderingar.

De senaste månadernas egna studier och jakt på något att fördriva tiden med pekade på att min vistelse på institutet redan varit för lång. Istället för att inhämta nya kunskaper hade jag skrivit på en informationsskrift om AMI-s i Furulund och varit med om att ordna en öppet hus-dag. Just de här två uppgifterna hade föranlett en av de anställda på PA-avdelningen att undra om jag inte borde syssla med information på allvar. Han tyckte att jag hade förutsättningar för det. Den undran förflyttade mig flera månader tillbaka i tiden. Till diskussionerna om eventuella yrkesplaner, men arbetsvägledaren på institutet och branschfolk hade ju redan dömt ut mig.

Fredagen den tjugonde november 1981 tar jag farväl av anpassningslärare och arbetsvägledare i Furulund och flyttar tillbaka till Trelleborg. Ett önskemål från hundkonsulent Lasse Söderberg var att jag skulle ha ett eget boende. Jag bodde fortfarande hemma hos mor och far - mina tjugofyra år till trots. Anledningen var den osäkerhet om framtiden som jag känt sedan jag slutade gymnasieskolan 1975. Då tyckte jag inte det var lönt att flytta eftersom jag inte skulle stanna kvar på Trelleborgs Gummifabrik så länge. Det skulle inte vara någon mening med att skaffa en lägenhet under så kort tid. Efter mitt tänkta sabbatsår var målet högre studier. Var eller vad hade inte utkristalliserat sig. Sedan fick mina ögon mig att vandra omkring som ett tomt skal utan att förmå mig att bryta upp. Därför bodde jag kvar hemma hos föräldrarna. Nu var det alltså dags att avnavlas. Via Trelleborgshem fick jag en trerumslägenhet på Hallasvängen i västra delen av staden. Åttiosju kvadratmeter att fylla med saker som jag inte hade. Företrädaren för Trelleborgshem var inte riktigt nöjd med att jag skulle bo just där eftersom området betraktades som socialt oroligt. Samtidigt som jag flyttade in fick jag därför reda på att en annan lägenhet skulle bli ledig. En tvårumslägenhet närmare centrum och i ett lugnt område. Det faktum att den var nästan tre hundra kronor billigare i månaden gjorde att jag beslutade mig för att flytta en andra gång. Men först skulle jag bo på Hallasvängen i tre månader.

Dagen för den andra resan till Sollefteå stod för dörren. Mina föräldrar och syskon hade fått i uppgift att ordna med så att min lägenhet skulle vara beboelig när jag återvände från södra norrland med hund och dressör. Vad spännande, hem till mitt eget hem! Men först skulle jag upp till hundskolan. Den här gången verkade resan inte så lång. Att jag reste ensam innebar inga problem. Personalen på SAS är trevlig och hjälpsam så jag hamnade utanför hundskolans grindar utan missöden den tjugoandra november, när Cecilia har namnsdag. En blåsig söndag där mörkret bäddat in alla detaljer i ett lugn som inte existerar i tätorter. Folk på hundskolan är också hjälpsamma. Vana vid synskadade människor ställer de till och med vissa krav på en.
- Här skall du bo den här veckan. När du packat upp väskan kan du komma in på Mässen och dricka kaffe.

Jag har ju varit här förut så det är klart att jag hittar till Mässen. Om inte på annat sätt så kan jag väl sniffa mig fram med ledning av kaffedoften.
- Välkommen tillbaka Lars!

Sven-Åke Castling, den andre av de två ledarhundskonsulenter som Synskadades Riksförbunds budget medger, hälsar med ett glatt gnägg på mig. Atmosfären i rummet är gemytlig och muntra samtal om det mesta gör att det är svårt att inte trivas. Allteftersom strömmar folk till och innan jag går och lägger mig har jag träffat alla utom en av mina blivande kurskamrater på grundkurs 1. När jag drar upp täcket över kinden, nynnar Sankta Cecilia en stillsam vaggsång i örat på mig.

Grundkurs 1 innebär en påbyggnad av informationskursen. Man får mer av allt. Den stora skillnaden är att den här gången är det den egna hunden man springer efter. Trivs man ihop? Finns det förutsättningar för att det skall gå bra? Hundens dressör iakttager ekipaget noggrant och tillrättavisar ömsom föraren ömsom hunden. Hunden får arbeta i en känd miljö och föraren får lära sig att lita på hunden. Det är kanske det svåraste när det gäller att gå efter en hund, att ge hunden sitt hela förtroende. Man vet att det finns massor av hårda saker att gå på framför en. Att då låta hunden jobba ostört är svårt. Hela tiden vill man på något sätt påverka den. Men det går ju inte!

- Duktig hund, jobba på!

När veckan är slut åker sällskapet hem till förarens hemmamiljö. Nu är det dags för hunden att ty sig till föraren för att komma till målet. Låta föraren hitta vägen och vara lyhörd för order. Dressören iakttager ekipagets sätt att arbeta och han eller hon förklarar varför hunden vill göra som den gör i vissa situationer.

- Det ligger en kiosk här så det är därför hunden vill stanna!

Efter andra veckans slut reser dressören hem igen. Då har man i regel kört in en eller ett par vägar. Det är meningen att man skall behärska dem då. Just i den situationen upptäcker man skillnaden i att gå ensam och att spatsera tillsammans med en seende medmänniska. Jag står ensam kvar och kliar mig undrande i skallen. Vad har jag gett mig in på? Inte nog med att jag tagit på mig ansvaret att ha en hund, jag har dessutom flyttat hemifrån. Allt är nytt och nysnön viner runt öronen i snålblåsten.

Det är onsdagen den tredje december 1981. Det har varit kallt ett par dagar i landets sydligaste kommun. Marken är frusen och det biter i kinderna när jag är ute och går med Caddy. Gammelhusse Jan-Olov Sjödin är belåten med utvecklingen och säger att det inte kommer att bli några problem. Vi är ett vackert ekipage, Caddy och jag.
- Jag trodde nästan inte på dig som hundförare så här tidigt efter synbortfallet. Men, du rör dig bra och vågar följa hunden.

Janne berättar om de många blickarna som följer oss när vi kommer ångande genom Trelleborg. Jag har valt att träna in vägen mellan mitt nya och gamla hem medan Janne finns kvar hos mig. Det råkar bara vara så att den går rakt genom centrum, förbi alla affärer på gågatan. Med andra ord där allt folk finns. Det positiva med det är att de flesta snabbt lär sig att Trelleborg fått en ny invånare. En av det ovanligare slaget, men uppståndelsen lägger sig snabbt hos de flesta. Ortens tidning har en stor artikel om oss som besvarar de flesta frågor som svävar i luften lite halvhögt. Så det mesta är bra den här decemberonsdagen. Mor bjuder på middag när vi kommer dit och när vi några timmar senare är på väg hem igen börjar snöflingorna dala. Till allas förvåning ligger snön kvar utan avbrott i två månader. Rena sensationen i Skåne!

Troget gick jag fram och tillbaka mellan föräldrahemmet och mitt nya hem. På morgonen bar det av österut till mor. För det mesta jobbade far så honom träffade vi sällan. Efter middagen selade jag på Caddy och gick en runda i staden innan vi drack en kopp kaffe tillsammans, mor och jag. Hon städade skolor på eftermiddagen så när hon gick för att jobba påbörjade jag vandringen hemåt. Med morgonrastningen, rundorna i stan och promenaden på kvällen avverkade jag en dryg mil om dagen. Trots att det ofta var mellan fem och tio kallgrader njöt jag obeskrivligt. Det är härligt att få gå omkring för sig själv. Inte ligga andra människor till last, eller rättare sagt, utan att behöva krusa folk. Ordet frihet dök upp allt som oftast medan Caddy och jag sakta utökade antalet vägar och mål.

Det blir tråkigt att i längden inte ha tider att passa och krav att svara mot. Dagarna flyter iväg. De här dagarna försvinner mina absolut sista synrester också. När Caddy kom till Trelleborg kunde jag se tända lampor. Jag kunde skilja på ljus och mörker men nu dör även den förmågan bort. Jag har inte längre någon nytta av den magnivision jag lånat via syncentralen i Lund. Andra kan ha bättre användning för den, så jag ringer till synpedagogen. Vi bestämmer en tid och när hon kommer för att hämta apparaten känns det hemskt. Det skriker inombords och jag känner mig lurad på den sista lilla länken tillbaka till min flyktade förmåga att se. Förmåga ja, förmår jag något? Den självkänsla som jag byggde upp i Furulund har inte vuxit. Tack vare hunden har jag fått en härlig motivation att leva och mitt sätt att röra mig på har blivit säkert, men jag måste snart få något att syssla med! Tillsammans med Sven-Olof Levin startar en ny diskussion. Han har också lämnat Furulund och AMI-s och fått en befattning inom Länsarbetsnämnden som synkonsulent. Det innebär att han skall hjälpa synskadade till arbete eller studier. Till sitt förfogande har han då resurser som exempelvis Furulund och ljudteknikerutbildningen där. Ljudteknikerplanerna får skjutas på framtiden eftersom det inte är aktuellt med någon ny kursstart inom rimlig tid. Det gäller alltså att hitta ett nytt alternativ. Tankarna kring information och reklam dyker upp i skallen igen. Samtidigt får Sven-Olof en idé. Mitt tidigare engagemang i IFK Trelleborg skulle kanske kunna återupptas fast på ett nytt sätt.

- Klubben måste ha ett kansli. Vad tror du om det? Jo, Billgren är klart intresserad så efter en del telefonsamtal är vi på väg till IFK Trelleborgs kansli för att utröna möjligheterna för mig att jobba där. Det går bra. På nytt träffar jag mina gamla ledare, Lennart, Sonne med flera.

Idrottsföreningen Kamraterna hade en person anställd på sitt kansli. Han var tyvärr lite sjuklig och till råga på allt hade han råkat ut för en hjärnblödning strax innan jag kom in i bilden. Därför hade Alf, en beredskapsarbetare, hand om kansliet. Han var dessutom huvudansvarig för fotbollssektionens juniorlag. Där var han allmänt omtyckt och bevisligen duktig. Alf frilansade som sportjournalist på Trelleborgs Allehanda och siktade på en karriär som journalist på riktigt. Med andra ord var han fullt kompetent för kanslisysslan!

Min kanslikompanjon är några år yngre än jag och kände igen mig som före detta fotbollsspelare i föreningen. Vi kom oerhört bra överens från första början och jobbade bra ihop. Sven-Olof Levin hade kontaktat Furulund och de kom sättande med en elektrisk skrivmaskin och en diktafonanläggning. Alf läste in på band, van från tidningens diktafon, vad jag skulle göra. Det kunde gälla att ringa till näringsidkare för att sälja reklamutrymme i föreningens programblad, skriva spelprogram eller renskriva artiklar till olika tidningar inom föreningen. Jag skrev om en del av Alfs manus och drog ifrån lite här och lade till lite där. Tillsammans gick vi igenom slutresultatet. Ett resultat som klubbledningen var nöjd med. Resultat som gjorde att klubbens trotjänare vågade lämna ifrån sig en massa tidsödande pappersarbete och telefonsamtal. De anade en chans att syssla med det de ville - den idrottsliga biten. Vi drog upp riktlinjerna för flera stora projekt och planerna var ett bra och lättillgängligt kansli. Tyvärr fick vi inte några möjligheter att fullfölja planerna. Klubbens ekonomi tillät bara en kanslitjänst och olika försök att lösa det problemet hittade ingen förankring i verkligheten. En käpp petades således in i de hjul som börjat rulla. Alf och jag slutade samtidigt till valborgsmässoafton 1982. Han började på Skånska Dagbladets sportredaktion och jag fick ett långt sommarlov. Från den dagen fram till skrivande stund har inte kansliet fungerat riktigt. Tyvärr gick alla storslagna planer upp i rök. Tyvärr för alla gamla trotjänare som får fortsätta att jobba livet ur sig långt in på nätterna!

De tre månader som jag tillbringade på IFK:s kansli gav många svar på frågor som malt i bakskallen. Jag trivdes med att skriva och framför allt trivdes jag med att träffa olika människor. Det som definitivt var skönt var att slippa konfronteras med synskadade människor hela tiden. Slippa prata sjukdomar och jämföra läkare. De eventuellt kvardröjande planerna på att sitta och spela in taltidningar som ljudtekniker förbleknade helt och dog bort. Det var skönt att konstatera det riktiga i att bryta Furulundvistelsen. Nu satt jag i min egen soffa i min egen lägenhet. Blind, men med ledarhund och äntligen bestämda åsikter om vad jag vill syssla med i framtiden! Har jag äntligen hittat rätt? Caddy har i alla fall funnit sig väl till rätta i vårt nya hem på Västergatan. Det vittnar de djupa andetagen från soffhörnan om!

- Bor du ensam?
- Nej, jag bor ihop med en svart flicka.

Den gamle mannen tittar lite fundersamt på mig. Inte nog med att jag är synskadad, jag bor ihop med en neger också.
- Se, där kommer hon ju!
- Var då? Men det är ju en hund, utbrister mannen märkbart lättad.

Caddy har varit ute och tittat till sina nya domäner. Hennes rast- klocka ljuder genom luften när hon kommer travande tillbaka efter utflykten.
- Caddy, hiiiit!

Min läckert kolsvarta kompis närmar sig. Efter uppväxten i Bergslagen och på hundskolan har hon alltså tvångsförflyttats till Trelleborg och ett liv fyllt av arbete. Hon skall leda mig förbi hinder av olika slag och markera kanter och trappor.
- Kom gumman. Fot!

Jag låter selen hänga ner på lagom höjd och Caddy springer in i den. Selen är hennes kännetecken för arbete. Jag knäpper bukremmen och vi traskar iväg i samma ögonblick jag säger Före. Vi är på väg från en gångbana till en annan. Här är en nivåskillnad. Tre trappsteg skall forceras.
- Duktig Caddy. Sök trappan!

Hon steppar upp med bägge framhjulen på det första trappsteget för att markera trappan. Vi fortsätter en bit på gångbanan sedan skall vi gå över.
- Höger! Sök kanten! Duktig, rakt över.

Caddy drar iväg och lägger in treans växel för det är raka spåret ett tag. Med hjälp av olika referenser, ljud och skiftningar i underlaget, får jag klart för mig att vi närmar oss en korsning. Här skall vi svänga till vänster.
- Tjusigt gumman. Nu skall vi till vänster. Vänster sa jag!

Nästa hinder är en korsning med trafikljus. Det finns akustiska signaler så när jag hör dem säger jag till Caddy:
- Sök stolpen!

Ett tickande strax till vänster om örat avslöjar att hunden hörsammat ordern. Perfekt!
- Duktig flicka!

Framför oss ligger stadens centrum. Olika affärer avlöser varandra i en lång rad. När vi passerat de flesta konstaterar Caddy att vi är på väg hem till husses föräldrar. Det rycker till i selen när hon får klart för sig vart vi är på väg. Hon ökar farten.
- Sakta!

När hon får klart för sig var jag vill gå är det som att åka spårvagn. Tydliga svängar och ordentliga markeringar. Svansen bankar i mitt vänstra knäveck. Det är en glad hund som klarat av att leda mig nästan två kilometer.
- Sök dörren, kompis. Duktig!

Caddy vänder upp nosen mot mig och drar in luft ett par gånger. Hon puffar mig på handen:
- Såja nu är vi framme. Kan man få en godbit?

Det är en fantastisk känsla som fyller mig var gång jag kommer fram till mitt mål. Utan några blåmärken och utan större svårigheter rör jag mig obehindrat i hela stan. Frihet och oberoende, tänker jag igen.

Det är tredje gången jag anländer till Statens Hundskola i Sollefteå. Det är varmt i bilen och hundarna flåsar. Förutom Caddy finns en chokladbrun labrador i kupén. Vi har haft sällskap från Sundsvall och är allihop nöjda med att vara framme. När bildörren öppnas strömmar lite svalka emot mig och Caddy studsar ut. Lite snabbare än beräknat kommer också jag ut eftersom jag håller i ett litet koppel. Det försvinner ut i samma hastighet som min fyrbente kompanjon.
- Hej Lars!

Jag känner igen rösten men kan inte placera den omedelbart. Två armar slås runt min hals och jag får en mjuk välkomstkram. Det är Tina. Tina brukar hjälpa till på kurserna för synskadade uppe på hundskolan. Vi träffades på grundkursen och jag tycker att det är förträffligt roligt att återse henne.
- Jag rastar Caddy åt dig. Kom gumman!

Medan Tina drog iväg med Caddy samlade jag ihop mina väskor. Jag, den chokladbruna jyckens matte och en av hundskolans trevliga medarbetare travade bort till förläggningen. När ytterdörren slog igen bakom mig hörde jag en hund ge skall. En hysteriskt ilsken kvinnoröst skrek åt den att vara tyst. Jag brukar prata lågmält med min hund. Det tycker jag är riktigt. Därför reagerade jag negativt på den gälla rösten och jag tyckte instinktivt illa om kvinnan utan att veta någonting om henne. Mina tankar kom inte längre för det rasslade till i ytterdörren och in störtade en till synes lycklig Caddy.

Inne i den kombinerade lektionssalen, cafeterian och matsalen satt redan några personer och språkade. Jag gick runt och hälsade på dem och kände igen flera stycken från tidigare möten. Jag sjönk ner i en av de bekväma läderfåtöljerna och Caddy lade sig vid mina fötter. Några minuter senare kom Tina in på mässen. Hon hade någon med sig.
- Det här är min syster.

Jag sträckte ut min hand och hittade en fast näve att trycka.
- Moa!

Ja ja, så kan man ju också heta, tänkte jag. Jag kände igen rösten. Det var hon som hade skrikit åt sin hund. Nu satt Moa på huk och gullade med Caddy på borlängemål. Hennes röst var mjuk och len.
- Vad go' och fin hon är.
- Husse är inte heller så pjåkig!

Lasse Söderberg stormade in och dunkade näven i ryggen på mig.
- Hej Lars, fortsatte han. Konsulent Söderberg slog sig ner och tog vant över ledarskapet kring bordet. Han berättade vad veckan skulle innehålla och att alla skulle känna sig välkomna till grundkurs 2. Det är en uppföljning till grundkurs 1 och en möjlighet för alla parter att diskutera hur det gått för hundar och förare de första månaderna.

Veckan blev givande. Sinnet fick en välbehövlig semester i gemytets högborg. Människorna på hundskolan är lättsamma att umgås med och det handikapp jag bär på betraktas inte som smittsamt. Kännetecknande för de flesta ledarhundsförare är en framåtanda som fått oss att anpassa oss till ett liv utan visuell information. Därför begränsas inte samtalet till sjukdomar så jag har ingen påtaglig känsla av att sitta bland synskadade personer. I många andra sammanhang tillsammans med synskadade känner jag mig lite illa till mods. Det är få av dem jag vill umgås med. Många visar upp en falsk hurtbullefriskhet utåt men egentligen bär de stora skygglappar och visar en destruktivitet och ett beroende som skrämmer mig. Allting inriktas på gruppen synskadade. Kurser med synskadade, resor med synskadade och terapi i en källare varje tisdag. Det är kanske meningen att det skall vara så och att det är jag som är annorlunda. Konstig för att jag vill försöka behålla mina gamla vänner och mitt tidigare liv. Nya vänner vill jag välja själv och om någon råkar vara synskadad må det vara hänt. Det är emellertid inte synskadan som sådan utan de inre egenskaperna som är intressanta! Här bland hundar och människor, som erkänner sig till naturens lagar, trivs jag.

Tina och Moa är tvillingsystrar. Medan Tina är frisk är Moa en blind diabetiker. Hennes sjukdomsförlopp stämmer väl in på det jag gått genom. Hon intresserar mig!

Sista kvällen åt och drack vi gott. Dagen hade varit lite kulen och aftonen hade inletts med gemensamt bastubad. Nyduschad och hungrig satt jag på sängen och rakade mig när Jan-Olov Sjödin knackade på och kom in. Caddy studsade upp och hälsade gammelhusse välkommen. Vi började språka och glömde givetvis bort klockan och missade de första minuterna på Hund-Lasses tack-förveckan-tal. Tyst och diskret placerade Jan-Olov mig till min stora glädje bredvid Moa. Jag såg fram mot en trevlig fortsättning på kvällen. När maten var slut och vinet börjat sina var stämningen hög och skratten hjärtliga. Någon klappade i händerna och ropade Rastning!. Just då, och bara några få tiondelar av en sekund, älskar man inte sin kompis! Moa och jag krokade arm med Janne. Tillsammans vandrade vi runt på hundskolans domäner medan hundarna rusade runt med hög svansföring. Efter rastningen samlades vi i Moas rum för att tömma det sista halvglaset vin. Plötsligt var vi ensamma, Moa och jag. Den natten sov ingen av oss. Fullt påklädda låg vi på sängen och pratade. Om livet, ögon, känslor och allting annat. Moa berättade exempelvis om sitt jobb som journalist och hennes väg dit. Vi pratade och ventilerade saker ärligt, utan att på något sätt göra sexuella närmanden. För min del gav den här natten mycket. En del frågor kring synskadeproblematiken fick svar. En del saker värderar jag annorlunda sedan dess. Andra tankar har förstärkts. Jag kände mig på något underligt sätt starkare i psyket när jag steg upp och lämnade Moa för att morgonrasta Caddy. Ibland kan det vara konstruktivt att prata sjukdomar med en synskadad.

Jag befinner mig i ett vakuum. Det känns som om jag hänger fritt i luften. Jag har inget att göra! Jag känner mig ensam mitt bland folk och rastlösheten är plågsamt påtaglig. Jag har skickat in ansökningshandlingar till Skurups folkhögskola och informationslinjen där. Jag gjorde det efter att ha samrått med en vägledare på länsarbetsnämnden i Malmö. Det var en kontakt som Sven-Olof Levin förmedlade, men den kom också till Furulunds kännedom. En av arbetskonsulenterna där proppsade på att följa mig till folkhögskolan på ett studiebesök. Jag gav efter och konstaterade att utbildade anpassningslärare inte automatiskt är duktiga arbetsvägledare. Arbetsmarknadsinstitutet har precis omstrukturerats och inriktningen är bara arbetsrehabilitering, ingen grundrehabilitering. Tyst tänker jag att det är synd att ni anpasssningslärare inte får göra det ni är duktiga på, utan tvingas syssla med annat. Studiebesöket resulterar således i att jag skickar in mina papper, men i väntan på besked verkar allt hopplöst. Samtidigt känner jag mig stark. Jag tycker att jag anpassat mig väl till ett liv som synskadad. Mitt boende fungerar och månaderna på IFK Trelleborgs kansli visade att jag faktiskt är kapabel att klara av något. Samtalen med Moa, först i Sollefteå och sedan via telefonen, har stärkt självförtroendet. Jag är något, minustecknet efter mitt namn försvinner nästan helt. Lars Billgren, det är jag och det står jag för. Ändå finns oket där. Det tunga faktum att inte kunna göra allt som faller mig in. Jag har försökt mig på mycket och tagit det som en utmaning, en tävling. Jag skall klara av det! Jag skall ta mig fan klara av det! Det mesta går ju, så tillfredsställelsen över att verkligen klara av något är oerhörd och stimulerar till nya djärva mål. Jag ringer till Moa och berättar för henne att jag tänker ta tåget upp till Dalarna för att hälsa på.
- Jättekul, när kommer du?

Vi fortsatte där vi slutade i Sollefteå. En lördag och söndag flög iväg. Måndagen och tisdagen gjorde likaledes trots att Moa jobbade. Jag följde med henne som någon slags pryo och fick se hur hon bar sig åt för att klara sitt journalistjobb. Det var inspirerande och jag höll tummen lite extra hårt för att jag skulle komma in på Skurups folkhögskola. På onsdagen kom Moas sambo hem. Han var borta i jobbet dagar i streck och nu kände jag mig lite som femte hjulet under vagnen. Lite i vägen. På torsdagen satte jag mig på Gävle-Dala-tåget igen och åkte hem till det fagra skåneland. Det kändes fint att komma hem till bostaden. Starkare än på länge och med ett besked om att jag hamnat som andra reserv i uttagningen till informationslinjen. Nu är chanserna faktiskt riktigt goda!

Efter första glädjen över reservplatsen verkar sommaren ändå lång. Osäkerheten kryper omedvetet in i sättet att tänka och agera. Jag känner ingen motivation att göra något, bara invänta ett klart besked om det slutliga intaget. Så dagarna blir längre och längre. Solen är generös och egentligen skulle jag kunna njuta av en fantastisk sommar. Behagliga badtemperaturer och sköna kvällar som gjorda för korvgrillning. Men osäkerheten tär. Den gnager och oroar. In smyger sig ett tvivel om det riktiga i att söka just informationslinjen på Skurups folkhögskola. Det är troligtvis en omedveten säkerhetsventil som skall släppa ut den förtvivlan jag kommer att känna om jag skulle hamna utanför kursen. Fjorton dagar in i augusti 1982 skramlar det emellertid i telefonen. En behaglig skånsk kvinnoröst berättar för mig att det kommit in ett par återbud till årets informationslinje. Är jag fortfarande intresserad är jag välkommen till skolstarten. Jag blir alldeles kall.
- Ja tack!
- Bra, då skickar jag hem lite papper till dig.

Jag går omkring på rosaskimrande moln och njuter äntligen av sommaren. Tänk, jag kom in! Jag kom in som en av sexton, jag har kommit in i konkurrens med seende, intelligenta, unga, vackra, människor!

Det är den tjugonde augusti 1982. Det har blivit kväll i Skurup och lugnet har lägrat sig över Nils Holgerssons hemtrakter. Ett halvt års uppdämd inre oro hotar bryta ut. Olika fasers våndor har lagrats och den spänning mötet med blivande lärare och kamrater innebar utgjorde kulmen på ett halvårs inre slitningar. Bilder dyker upp framför mig. Jag har försökt staka ut min framtid, rådfråga mig själv, väga för och emot och slutligen försökt se mig själv om ett visst antal år. Självkritiken är ett måste när ett svårt beslut måste fattas. Den är ett måste men den tär hårt, den liksom gröper ur en innifrån. Ärligheten mot det egentliga jaget måste vara hundra procentig och om inte, kommer valet att kännas som en plåga, ett kvarnhjul för livet!

Attityder är svåra att ändra på men verkligheten visar att det går när man kommer tillräckligt nära in på livet. Rädslan och osäkerheten inför en avvikande människa är utbredd. Känslan att göra bort sig inför andras blickar är obehaglig och hämmar folk i deras försök att hjälpa. Frågorna är svårlösta och kräver mycket av dem som ventilerar spörsmålen. Öppenhet och ärlighet kombinerad med en massa fantasi skulle lösa många komplicerade situationer! Men skulle kreativiteten saknas någon dag räcker vanligt sunt bondförnuft lika långt i de flesta fall!

Jag sitter sammanföst med en hel hop människor där alla är lika nervösa som jag själv. Alla är beredda att göra ett så gott intryck som möjligt på konkurrenter och skolpersonal. Först kommer jag, sedan kommer ingenting och först därefter kommer eventuella medmänniskor. Det råder en spänning som är förnimmbar i ett sådant rum. Osäkerheten och rädslan finns där, men också nyfikenheten. Den välgörande nyfikenheten som får oss att glömma för en sekund och undra över avvikande individer, som inte är exakt lika en själv. Det verkar i alla fall inte smitta! När nyfikenheten har vaknat finns något att bygga på. Framtidsmöjligheterna är inte helt uttömda och inspirationen stannar kvar i kroppen. Förhoppningar om en attitydförändring gror och föder ett verkligt hopp inför en eventuell konfrontation med de här människorna i framtiden.

En lång orörd sommar borde locka, men gör det inte. Ovissheten får mycket positivt att förblekna och platsen där hjärtat borde sitta fylls av en stor grå sten. Tung, mycket tung och lättnaden är kolossal när den faller och hjärnan får klara riktlinjer att arbeta efter. Övriga kroppsdelar får ledigt och äntligen kan alla hårt spända muskler slappna av och lungorna får sjunka ihop! Jag kom ju in!

Friheten känns total och inget ansvar och inga som helst skyldigheter skymmer solen eftersom vägen är utstakad och lyckan borrar sig djupt in i benmärgen. Tiden går fort när man är lycklig. En sommarvecka tar slut och verkligheten hinner ikapp mig. Var tog planeringen vägen? Vad behöver jag plocka med mig för att överleva ute i en bondhåla mitt på Söderslätt?

Röster, nya röster! Massor av dem - överallt! Är de vänner eller fientligt inställda, kända eller okända medborgare? Där, en röst jag känner igen, men vem tillhör den? Det är en trelleborgsröst i alla fall! Allt annat verkar nytt och karusellen snurrar på, fortare och fortare. Bilderna virvlar runt och blandas ihop så att konturerna suddas ut och slutligen svartnar det! Var det bildröret som kraschade?

Det är rofyllt att ligga och titta i taket. Att ligga med händerna under huvudet och filosofera. Vad har hänt under dagen som just passerat? Jag vaknar efter några oroliga mardrömsliknande minuter och den passerar revy för åttonde gången. Jag känner mig liten och ensam. Var finns den mjuka, smekande och tröstande hand vi stora starka killar ofta förnekar? Den tjugonde augusti har till största delen förbrukats. Jag lever, jag lever faktiskt och bilderna tar äntligen slut. Jag vänder mig om i sängen och den första nattron ute i Skurup sänker sig barmhärtigt över en trött trelleborgspåg.

Skurups folkhögskola består av en massa hus. En del är lektionssalar och andra är bostäder. Sedan finns det hus som rymmer bådadera. Det finns en byggnad som husar matsalen och aulan. En del av husen ligger på andra sidan genomfartsleden. Några av eleverna får därför traska över vägen i en lite orolig korsning. I samma korsning ligger en liten lanthandel. Ett arv från förr och en rolig träffpunkt för eleverna. Tuggummi av alla de sorter, kaffe, frukt och en och annan liter mjölk hittar vägen från affären till mellanmålshungriga, kunskapstörstande flickor, pojkar, tjejer, killar, damer och något så när mogna män. Alltid med en glad kommentar från handlaren.

Betty Dahl är en stor villa och ett av bostadshusen på skolområdet. Ett rymligt rum på bottenvåningen i villan skulle bli mitt nya hem under studietiden. Tillsammans delade jag och nio andra personer tre små toaletter, en dusch och ett ganska litet kök under nio månader. Tyvärr bodde inte någon av mina kurskamrater på skolans område. Två av flickorna fick tak över huvudet nere i byn medan de andra pendlade från antingen Lund eller Malmö. Den ene av de två tjejerna nere i byn chockerade jag redan första dagen strax efter uppropet.
- Du och jag skall gå en runda ikväll!

Jag visste inte hur Skurup såg ut vid sidan om genomfartsvägen. Den har jag färdats på, som seende, ett otal gånger. Hur smågatorna såg ut var värre. För att kunna rasta Caddy var jag tvungen att ha någon till hjälp. Pia, en småländska med glimten i ögat, följde lydigt med. Hon berättade på sin utpräglade Alvestadialekt för mig om våra blivande kurskamrater. Jag fick veta hur hon upplevt dem så här vid första anblicken. Ungefär hur de såg ut och vilken ålder de, gissningsvis, uppnått. Vi kom bra överens direkt och det skulle hela klassen komma att göra visade det sig. Åtta flickor och lika många pojkar blev varma i kläderna efter en trevande inledning. Vi fungerade bra ihop. Jag smälte också in i miljön och betraktades snabbt som en i gänget. Jag var inte konstigare än någon av de andra och snabbt tyckte de att det var självklart och naturligt att hjälpa till vid förflyttningar ute på studiebesök och intervjuer. En dag åkte vi till mässhallarna i Malmö för att beskåda en utställning. Vi var fyra i bilen. Pia, jag och den andra Skurupsflickan - Annika. Vår chaufför, Fred, hade en bit in på terminen blivit någon sorts deltids Skurupsbo och vi fyra, fem med Caddy, kom att hålla ihop lite extra. När Fred svängt in Rollsen på parkeringsplatsen hoppade en kissnödig Caddy ut. Flickorna och Fred var djupt inne i en diskussion och började gå mot ingången så jag kom gående med käppen i fickan ett par meter efter dem. Bortglömd gick jag efter deras röster. Pang! Flaggstången står nog och vajar än idag. Lite förlägen kom Annika och hämtade mig. Själv tog jag det som en seger. Mitt handikapp är inte alltid det dominerande! Annikas arm kändes ändå trygg för mässområdet rymmer många hårda flaggstänger.

En annan rolig episod var den gången i klassrummet då vår huvudlärare skulle visa och kommentera ett bildband vi gjort.
- Ser alla ordentligt?
- Nej inte jag, hojtade jag. Han flyttade sig en aning och frågade på nytt:
- Ser du n...oh, din djävul!

Det var nio hektiska månader ute i Skurup. Jag tyckte att jag var tvungen att bjuda frikostigt på mig själv för att inte skrämma bort folk. Det var tydligen inte helt fel metod för snabbt accepterades jag både i klassen och i det kollektiv jag bodde. Ingenting var anpassat till mig och jag var den förste synskadade eleven på informationslinjen överhuvudtaget taget. Mina lärare visste inte hur uppkomna situationer skulle tacklas. Vi löste problemen efter hand och det ankom på mig att säga till om något blev fel eller otillräckligt. Samtidigt som det egentligen var oerhört förmånligt för mig som synskadad att själv få diktera krav och önskemål var det en hård press jag utsattes för. Jag fick balansera mellan tjat och hjälplöshet men jag tror att det var sällan som riktigt laddade situationer uppstod. Det svåraste var att dölja de besvikelsens suckar som gärna ville smita ut när jag blev sittande utan att kunna göra något, klippa eller klistra, redigera eller göra den egentliga layouten på olika saker. De andra funderade, provade och frågade varandra hur det tog sig ut medan klådan i fingrarna snabbt som bara den klättrade uppför armarna på mig. Däremot hade jag mycket bestämda åsikter i diskussioner om det skulle vara åtta eller tio punkters text!

Som studiehjälpmedel hade jag ansökt om två bandspelare. En liten behändig anteckningsmaskin och en som jag kunde läsa längre texter med på ett snabbt sätt. Jag fick också ta med mig skrivmaskinen från tiden på IFK:s kansli. Trots löfte om en snabb insats från Furulund, lät bandspelarna vänta på sig. I slutet av november, tre månader efter terminstarten, ringde man från arbetsförmedlignen i Trelleborg. Där fick jag, tro't om ni vill, skriva på en massa papper innan jag äntligen fick mina studietekniska hjälpmedel. När vi i lugn och ro läste igenom pappren, fann vi en intressant mening. Det stod ungefär: om inte acceptabla studieresultat uppnås, skall erhållen utrustning omedelbart lämnas tillbaka. Jag knycklade ihop lappen och slängde den i soppåsen, med namnunderskrift och allt.

Pär var en kille i fyrtioårsåldern. Han gick på musiklinjen. Vi hade många och långa intressanta diskussioner vid Betty Dahls köksbord. Pär värderade livet efter sina erfarenheter som musiker utomlands och mentalskötare hemma i Helsingborg. På morgonen var jag först uppe av Betty Dahls invånare. Efter Caddys morgonrunda satt jag i köket med morgonfikat under näsan. Då letade sig Pär ut i köksregionerna och satte sig mitt emot mig och intog sitt foder. Det var lugnt och tyst i huset. Jag trivdes med morgonrutinen och våra små pratstunder om pålägg, väder och bananer i filmjölken. Fem minuter innan skolan började rasslade det till i övriga rum och det blev ett fruktansvärt liv. För det mesta slapp jag bevittna när helvetet brakade loss, men ibland hände det. Ett ganska muntert spektakel när man själv slipper delta. Caddy och jag hade för det mesta redan hunnit ge oss av på en ordentlig morgonpromenad ute bland åkrar, bondgårdar och gödselstackar. En väg som hundkonsulent Castling varit nere och lärt mig första skolveckan. Då körde vi också in en väg till järnvägsstationen.
- Nu kan du i alla fall ta dig här ifrån!

Utifrån de två vägarna erövrade jag Skurup bit för bit så att jag hittade lite varstans när jag slutade. Var jag sugen på en varm korv eller behövde insulin susade vi enkelt ner till city och letade reda på lämplig butik.

På kvällarna var det lite mer liv och rörelse i köket än på morgonen. Förutom Pär fanns det fyra musiker till i huset. Dessutom fyra glada flickor, pigga på skratt och galna upptåg. Många kvällar sjöngs och spelades det allehanda alster, allt från Helan går till tonsatta dikter av Dan Andersson. Enstaka morgnar hade jag lite svårt att hitta kaffekokaren eller osthyveln. Trots fester och tankar på allting annat, var det sällan som mina grannar gjorde det olösligt svårt för mig. En och annan stol sparkade jag till men idag har jag inga kvarstående men av de fysiska kontakterna. Av någon konstig anledning blev Pär och jag för det mesta kvar med var sin kopp kaffe en stund strax innan läggdags. Då löste vi den dagens svåraste nöt och då passade han på att röja undan de allvarligaste farorna. Lugn till sinnet sov vi båda sedan gott den natten också!

En hel del kvällar kom jag hem till ett tyst och fridfullt Betty Dahl. Då hade jag varit nere hos Annika och Pia och fördrivit aftontimmarna tillsammans med de två skojfriska töserna. De hjälpte mig på ett utomordentligt sätt med vissa saker som skulle läsas. Efter allvarliga diskussioner om skolarbetet gick samtalet lätt och otvingat över till kaffe och småprat. Sådana kvällar saknade jag inte pratstunden med Pär, även om det kanske var något som saknades!

Enda gången min synskada blev riktigt påtaglig var fram på vårkanten när vi skulle ut på praktik. Vi var sexton stycken ambitiösa praktiksugna människor som i god tid började söka platser. Snabbt hade femton av oss ordnat plats på reklambyråer, informationsavdelningar och tidningar med journalistdrömmar i blicken. Det var bara jag som stod utan praktikplats. Ingen sade direkt att det berodde på mitt handikapp men även en blind kan läsa mellan raderna. Dagarna rann snabbt undan och jag började känna en lätt desperation. Kuratorn på skolan råkade höra ett av mina försök att ringa till tänkbara platser. Han lovade hjälpa mig och strax efteråt satt jag på nytt med luren tryckt mot örat. Informationschefen på Malmös socialförvaltning fanns i andra änden. Hon ville inte lova något direkt men troligtvis skulle hon kunna hjälpa mig. Äntligen något som inte var nattsvart. Två dagar innan praktiktiden fixade det sig och även jag fick en praktikplats - på informationsavdelningen på socialförvaltningen i Malmö.

Det är lite av samma oro jag kände inför skolstarten som nu flyter upp till ytan. Jag skall konfronteras med livet igen. Hur gestaltar sig mitt valda yrke i realiteten? Var det inte fel val ändå?
- Jag skulle inte vara rädd för att anställa dig. Tyvärr har jag inga pengar!

Socialförvaltningens informationssekreterare sitter med sin stab runt kaffebordet. Jag sitter också där och på något konstigt vis har jag smält in i gänget under de tre veckor som försvunnit alldeles för fort. Min praktiktid är slut och värmen inombords är obeskrivlig när jag sitter där och hör chefens ord på vägen. Efter alla vedermödor är jag tydligen på rätt väg i alla fall!

Sista tiden ute i Skurup var en enda lång resa mot slutet. Längtan efter att börja jobba hade vaknat hos de flesta. Praktiken hade gett blodad tand och kursens slutprodukter fick tröskelns karaktär. Något som skulle forceras innan himmelriket väntade. Himmelriket i skepnad av sommarvikariat på tidningar runt om i Sverige, på annonsbyråer eller informationsavdelningar. Hälften av oss fick tidigt sommarvikariat. Det retade mig oerhört att jag inte kunde ta ett månadsvikariat på någon lokalredaktion, var som helst. Det var bara att acceptera att mitt handikapp inte tillät denna lyx på flexibilitet. Under våren hade jag pratat med arbetsvägledaren på arbetsmarknadsinstitutet i Furulund, men några idéer därifrån kom inte. Så jag tog än en gång kontakt med länsarbetsnämndens synkonsulent Sven-Olof Levin. Han fick i uppdrag att hjälpa mig igen. Med alla statens arbetspolitiska åtgärder och finurligheter i ryggen har han större möjlighet att övertala presumtiva arbetsgivare än vad jag någonsin kommer att få. Under tiden forsatte arbetet med att slutföra olika projekt.
- De kommer att ringa dan innan vi slutar!
- Vem då?
- Det vet jag inte, men någon ringer!

För att förtränga oron och hotet om en overksam sommar, skojade jag och Annika om hur det skulle gå. Det ordnar sig hade blivit vårt motto och det gjorde det också. Våra olika projekt blev faktiskt klara. Dagen innan vi skulle sluta ringde dessutom Sven-Olof! Han frågade om jag ville börja på socialförvaltningens informationsavdelning i Malmö. Jag visste inte att han hade försökt ordna något där förrän nu när han ringde och frågade. Med ett brett leende svarade jag :
- Ja tack!

Det är sommar och det är drygt två år sedan jag förlorade min syn. Två år som har bjudit på många turer. Även om jag upplevt vissa veckor som oändligt långa och overksamma, har den ena uppgiften avlöst den andra i en jämn ström. Alltihop började i Furulund på arbetsmarknadsinstitutet med särskilda resurser för synskadade. Då var det också sommar. Då var det lite svårare att njuta av solen och att ligga på ryggen utan att göra något. Då var hela mitt liv i uppror och frågorna hade inga svar. Nu har det blivit sommar igen och det är meningen att jag är färdigrehabiliterad. Jag kan återgå till produktionen. Jag skall vara en fullvärdig medlem av gemenskapen igen.

Informationslinjen slog igen sina portar just som naturen öppnat sin famn. Majgrönskan och doften av gräs fick kroppen att må bra. Molnet på himlen bestod i det vemod som gärna ockuperar det inre när man skiljs från människor man tycker om. Efter nio månader upphör plötsligt rutinen. Borta är säkerheten och tryggheten, som rutiner innebär. Alla positiva minnen förstärks men molnet dolde bara solen delvis och högst temporärt. Framtiden var ju ljus och skön att skåda. Tänk, ett jobb! Till hösten efter semesterperioden skulle jag faktiskt börja arbeta. Arbeta igen, nu med information och det skrivna ordet. Inte på punktskrift för synskadade utan tryckta ord på vanligt papper och för alla människor. Trots att jag inte ser. Men teknikens fantastiska möjligheter står redo att hjälpa till. Jag kommer att slippa undra över vissa saker som har följt med mitt handikapp. Jag behöver inte längre tvivlaom det blev ett kommatecken eller den punkt jag hade tänkt mig. Jag kommer att kunna kontrollera om mina tankegångar verkligen hamnade på papperet eller förblev tankegångar. Mitt oberoende kommer att bli större och självkänslan kommer att få ytterligare en knuff framåt!

Jag är tillbaka i Furulund. En cirkel är sluten. Det är inte mycket som förändrats på de två år som gått sedan jag var här senast. En del nya människor förstås, men annars är det mesta sig likt. Elevhemmet ser också likadant ut. Det känns nästan som om jag varit i Furulund hela tiden. Jag hamnar till och med i samma rum, 106, som senast det begav sig. Dymotejpen med dörrnumret hänger fortfarande på trekvart. Jag däremot var lite förändrad. Den här gången visste jag vad jag ville. Jag skulle lära mig skriva på en ordbehandlingsmaskin. En liten persondator som kompletterats med en två tegelstenar stor låda. Ur den här oansenliga tingesten strömmar en syntetisk röst och avslöjar vad som händer på bildskärmen.
- Börja!

Det är en vass och befallande röst som slungas ut genom ett galler i lådan.
- Börja, uppmanar den uppfodrande och det är en fantastisk känsla att med säkerhet avgöra om jag har skrivit det jag tänkt skriva.

En bordsdator styrs av olika program. Det innebär att tangentbordet inte reagerar riktigt på samma sätt vid ordbehandling som vid exempelvis registerhantering. Använder jag ordbehandlingsprogrammet, för att skriva en löpande text, påminner datorn starkt om en skrivmaskin. En stor skillnad är emellertid datorns möjligheter att redigera, stryka eller kopiera långa avsnitt. Med några tangenttryckningar byter jag genomgående ut ord eller inaktuella siffror. Snabbt kan jag justera radbredd och sidlängd. Enkla saker som varit oöverstigliga hinder för människor med visuella begränsningar - fram till idag!

På Tekniska högskolan i Stockholm utvecklade man under sextiotalet en text-till-tal-omvandlare, talsyntes. Då var den stor som ett hus. I dag, tjugo år senare, har man kopplat den två tegelstenar stora talsyntesen till en vanlig bordsdator. Samma signal som får en bokstav, siffra eller ett tecken att uppenbara sig på bildskärmen passerar genom talsyntesen och aktiverar den. Med olika styrkommandon bestämmer jag själv hur den syntetiska rösten skall ljuda fram signalerna. Jag väljer och vrakar mellan s k bokstavsmode - där talsyntesen reagerar på varje nedslag. Bokstäver, siffror, tecken och mellanslag avslöjas i den takt de dyker upp på bildskärmen. En annan möjlighet är ordmode. Där reagerar talsyntesen på mellanslaget. Bokstäver eller siffror läses ihop till hela ord respektive tal plus att eventuella tecken intill ordet/talet strömmar ut ur högtalaren. Den tredje varianten kallas meningsmode. Då reagerar talsyntesen på sluttecknet och läser hela meningen med antydan till en språkmelodi. Den sista möjligheten som står mig till buds kallas för kombinationsmode. Då läses varje ord för sig plus att hela meningen upprepas automatiskt när sluttecknet är ditsatt.

I en färdig text kan jag läsa löpande, med eller utan teckeninformation. Apparaten läser från markören, d v s skrivstället, och neråt till dokumentets slut. Jag kan hoppa framåt eller bakåt mellan hela meningar, ord eller nedslag. Jag kan avslöja markörens position på bildskärmen (rad 8 kolumn 50) eller i pappersutskriften (sidan 3 rad 5 position 42). Suddar jag en bokstav berättar talsyntesen vad jag just trollade bort och textavsnitt jag märker ut för att flytta, kopiera eller radera kan jag kontrollera. Jag kan också få reda på tabulatorinställningar och få texten uppläst med radangivelse, t ex:

(rad 23) det är underbart att kunna kontrollera vad som finns på
(rad 24) bildskärmens olika rader!

Det ett öga normalt registrerar är plötsligt ingen hemlighet för en synskadad! Anvisningar och frågor som dyker upp på bildskärmen läser talsyntesen automatiskt och det jag själv gör presenteras på det sätt jag väljer. Blir jag avbruten spelar det ingen roll. Jag kan ju enkelt få reda på vad det sista ordet var, utan att behöva kalla på hjälp. På morgonen behöver ingen leta reda på vilket papper jag höll på att skriva på, inte sätta det i maskinen och inte läsa de sista raderna. Enkelt startar jag datorn och gör allt det här själv! Självkänslan, den viktiga självkänslan som har vuxit långsamt bit för bit sedan den började om från noll sist jag var i arbetsmarknadsverkets klor, skjuter ytterligare i höjden. Nu kan jag göra mycket mer precis när jag själv vill, inte när andra har tid. Jag behöver inte lämna ifrån mig ett manus med en ängslig undran över om det överhuvudtaget taget finns något på papperet. Är jag inte nöjd kan jag ändra i texten, dra ifrån eller lägga till. Jag kan göra det idag, i morgon eller om två veckor!
- Börja!

Den konstiga och lite metalliska rösten får för varje dag som går en allt mindre främmande framtoning. Den antydan till ett överseende leende som frammanats av lustiga uttal och betoningar försvinner snabbt och ersätts av en stor ödmjukhet gentemot svenska tekniker. Det är fantastiskt vad de kan åstadkomma med ettor och nollor!

I pauserna mellan det syntetiska ordbehandlandet noterar jag en väldig missnöjdhet hos personalen. Resurserna naggas i kanten och det ena av de två arbetslagen har börjat jobba med andra grupper än synskadade. Det heter att det är temporärt, men man anar oråd. Som synskadad och beroende av stöd, blir man därför lite orolig. Skall verksamheten skäras ner? Sedan jag var här senast har verksamheten omorganiserats så att grundrehabiliteringen strukits och flyttats över till landstingens syncentraler. Arbetsmarknadsinstitutet skall enbart syssla med arbetsrehabilitering. En vacker tanke, men syncentralerna har inga resurser att klara sin nya uppgift. Skulle nu möjligheterna till en hygglig yrkesrehabilitering också försämras. Bitvis är det färgstarka ord som utbyts mellan arbetskonsulenterna på institutet och frågan om att kalla på pressen dyker upp i diskussionerna. Man smakar på ordet presskonferens och börjar också samtala med oss som är inskrivna. Jag kan inte låta bli att engagera mig eftersom jag trots allt tycker att det finns positiva saker med AMI-s/syn i Furulund. Därför hjälper jag till med att ringa runt till de stora tidningarna i Skåne. På något mystiskt sätt verkar det plötsligt som om det är jag som är huvudpersonen. Den sommarvikarierande föreståndaren kallar in mig på sitt rum och undrar nervöst vad som är i görningen. Hon säger att hon inte kan förbjuda mig att prata med pressen, men jag bör akta mig! När jag lämnar rummet undrar jag lite stilla vad jag egentligen skall akta mig för. Det är ju personalen som är missnöjd!

De tre stora skånska morgontidningarna dyker upp en solig förmiddag. Vi är några kursdeltagare som tar emot dem och vi sitter och pratar lite om synskador i allmänhet i väntan på personalen. Lite roat förväntar jag mig en häftig diskussion mellan de mest missnöjda och ansvariga, men ingen av dem kommer. Slutligen är det bara min gamle förflyttningslärare som rakryggat får svara på frågorna och den tillförordnade föreståndaren som tillbakavisar allt. Resultatet blir visserligen en artikel i vardera tidning, men av hönan återstod knappt fjädern. Jag kan nätt och jämt hålla mig för skratt. Vilken ankdamm!

Efter fyra veckor i Furulund hade jag lärt mig grunderna i konsten att skriva ett dokument på en persondator. Nu skulle jag få njuta av semesterns sötma. Sola, bada och göra ingenting och njuta av det, verkligen njuta av det! Gå en runda med Caddy på morgonen och en på kvällen när solen försvunnit och temperaturen närmat sig tjugogradersstrecket ovanifrån. Men något ligger och gnager. En saknad efter en person. En person som jag inte trodde att jag skulle sakna! Redan tidigt som synskadad har jag sagt med övertygelse att synskadade människor skall man bara njuta i små doser och sällan. Dela vardagen med en? Nej aldrig! Nu går jag omkring och tänker på en blind tös! Jag får krypa allt närmare korset och till slut kapitulerar jag. Jag tycker om flickan!

Maria är lika obegåvad som jag, visuellt sett! Vi pratade många Furulundskvällar en hel del om synskador och hur livet förändras när förutsättningarna inte längre är de samma. Jag tyckte att det här var en flicka med eftertanke och förmåga att fundera i logiska banor. Hon hade hamnat i en prekär situation men tog det med fattning, som jag uppfattade det. Inte den ytligt glättade fasad som är så genomskinlig och patetisk. En mask jag ofta möter bland människor med samma handikapp som jag. Människor som hycklande hävdar att det inte är speciellt svårt att vara synhandikappad! Samtidigt försitter de inte en möjlighet att utnyttja sin synskada för att exempelvis åka taxi av ren bekvämlighet eller lättja. Människor som påstår att de kämpar för jämlikhet. I samma andetag vill de inte blanda sig med andra, seende människor. De vill inte konfronteras med allmänheten utan man isolerar sig och gör allting i egen regi. Det är ju pinsamt obehagligt att gå på folk eller stöta till något ömtåligt. Dessutom måste man ju fråga vad som finns på faten som ställts fram på restaurangen! Samtidigt är det ju ganska lätt att topprida svaga när ingen kan lägga sig i. Man kan skapa sig en ställning och bli något.

I Marias rum låg det en duk på bordet och det doftade gott av blommor. Det kändes skönt att sitta där och snacka. Lite ombonat och hemtrevligt. Kontrasten mot mitt rum var stor och det kändes ogästvänligt och tomt där jag bodde. Visserligen hade jag helt medvetet lämnat onödiga saker hemma, men trivselkänslan borde ändå inte varit helt försvunnen. Sista kvällen bytte vi telefonnummer och adresser med varandra, som man brukar göra på kurser. Man glömmer snabbt bort sina före detta kurskamrater och adresslappen städas bort efter ett tag. Maria lovade att skicka en semesterhälsning. Nu gick jag omkring och tittade med iver i brevlådan varje gång det rasslade till i dörren. Några vykort? Ju mer jag tänkte på henne ju mer saknade jag henne. Till slut kom äntligen kortet. Jag ringer när jag kommer hem, stod det. Det stod inte när hon skulle komma hem så nu började jag snegla på telefonen istället. Nåväl, är jag inte hemma och svarar får hon ringa igen, men visst ringde hon!

Det var fortfarande högsommarvärme första gången Maria hälsade på hemma hos mig. När jag beskrev min lägenhet för henne brände solen genom mina västerfönster så att svettpärlorna trängde fram. Jag kände mig varm av solen, glädje och Maria. Det var trevligt att ha henne här. Vi befann oss i kräfttider och jag hade fått reda på att Maria tyckte om de små salta, röda odjuren. Sålunda hade jag dukat fram turkiska bergskräftor. Våra diskussioner blandades med sugljud och smackande. Jag slutade äta ganska snabbt men Maria kämpade tappert vidare och jag vacklade i tron. De är kanske goda, så jag tog en till. Men nej, goda är de inte! Till slut suckade Maria djupt.
- Vad mätt jag är!

Under måltiden har varken jag eller Maria medvetet tänkt på att vi inte ser. Vi har lett mot varandra och höjt vinglasen, nickat, druckit och tittat på varandra igen innan vi ställt ner glasen. Det är ju så man gör!

Man kan lugnt påstå att söndagen den 21:a augusti 1983 var en jobbig dag. Ledarhundsförarna i Sverige har en förening, Sveriges Ledarhundsförare - SLHF. Den är uppdelad i regionala föreningar och i Skåne har vi Sveriges ledarhundsförare i Skåne, SLHF Skåne. SLHF Skåne består förutom av hundar, förare och anhöriga, av utvalda instruktörer med brukshundsmeriter. Det är duktiga hundmänniskor som dessutom har ett visst intresse för människor. Ovannämnda söndag ställde en del av instruktörerna upp för att tillsammans med mig och Caddy köra in en lämplig väg till och från mitt nya arbete i Malmö. Vi behövde inte gå vägen så många gånger men det blev många kilometer i alla fall.

Först gick vi sträckan med Caddy lös. Hon fick springa och snusa fritt och upptäcka saker medan jag kände av geografin med käppen. Nackdelen med att gå med hund är att man inte är direkt medveten om vad som finns runt omkring en. Stolpar, staket och andra referenspunkter, som är viktiga när man vill förvissa sig om exakt var man befinner sig, försvinner. Vissa passager diskuterade vi ingående medan andra sträckor inte var mycket att orda om. Efter en snabblunch och lite fler diskussioner kring vägen, selade jag på Caddy. Vi traskade iväg på raska ben. Inga problem! Caddy fattade galoppen direkt.

Min väg till jobbet tar en och en halv timme. Jag bor väldigt nära busshållplatsen i Trelleborg, så hemmavid behöver jag inte trötta ut mig. Väl inne i Malmö börjar allvaret. Från Trelleborgsbussen skall jag gå en bit längs Malmö Centralstation och leta upp buss 36 på kanalsidan. Det finns gott om busstolpar att välja mellan och vid varje stolpe stannar flera olika linjer. När jag så sitter på bussen, hoppas jag att chauffören ropar ut Västra Kattarpsvägen. Jag kan emellertid inte vara helt säker på att han/hon gör det, så jag måste försöka hänga med så gott det går. Skulle jag missa hållplatsen kan det bli problem! När jag går av bussen, skall jag passera en stor korsning. Det är tvåflerfiliga vägar som korsar varandra och trots trafikljus är det en vansklig passage. Det som sedan återstår är en lugn och skön promenad genom Rosengård, innan vi svänger in genom dörrarna till socialförvaltningens huvudkontor. Duktigt trötta efter en lång resa och intensivt arbete under stor koncentration. Det är faktiskt ingen lek vilken som helst, att röra sig ute i trafiken utan att se. När jag är djupt koncentrerad händer det ibland att jag svarar korthugget på tilltal. Jag vill, i de lägena, inte bli involverad i diverse resonemang som stör min koncentration. Därför kan det bli som en morgon strax innan jag skall hoppa av vid Västra Kattarpsvägen. En äldre dam går på vid en hållplats, klappar Caddy på huvudet och säger:
- Ja, Gud tar hand om både djur och människor.
- Han har glömt oss, men vi tar hand om varandra, svarar jag surt. Mitt svar är i och för sig ärligt, för jag tror inte på någon Gud, men det är knappast diplomatiskt. Antagligen är det helt oväntat och onödigt sårande. Men, som sagt, det är inte alldeles enkelt att röra sig ute i dagens tuffa trafikmiljö.

Solen har gått ner bakom Borgmans brädgård. Mitt vardagsrum börjar anta en behaglig temperatur. En god doft från nyponbuskarna, intill Borgmans mur, letar sig in genom den öppna balkongdörren. Jag är trött och sitter djupt nersjunken i soffan och sorterar tankarna. Bilder från Malmös gator sveper förbi och olika ljud från bussar, centralstationer, bensinmackar och cykelvägar far runt i skallen. Med jämna mellanrum försvinner gatubilderna. De ersätts av en kvinnogestalt och ett varmt leende. Dagens påfrestningar tar ut sin rätt och jag känner mig lite nollställd. Jag rynkar pannan lite. Jag tänker på att jag skall vara på resande fot nästan tre timmar om dagen, fem dagar i veckan. Men jag har ju inget val. Jag kan inte gå, cykla eller köra bil så det är bara bussen kvar. Ett alternativ skulle vara färdtjänst. Socialförvaltningen i Trelleborg tyckte emellertid inte det. Inte ens i en inkörsperiod kunde man tänka sig det. Möjligtvis skulle det gå att utöka antalet färdtjänstbiljetter, från tio per månad till trettio, och ge mig dispens för att utnyttja Malmötaxi. Då skulle jag kunna åka buss till en avtalad plats i Malmö, bli hämtad av taxi och körd till arbetsplatsen. En helt vanvettig lösning! Vad skulle jag gjort om inte taxin kom? Innan jag hämtat mig från det dumma förslaget, kom ett nytt begåvat förslag:
- Har du inga föräldrar som kan köra dig?

Ibland undrar man var i från de får alla lustigheter. Vad jag vet, är jag en myndig person. Jag är ett alldeles speciellt hushåll totalt skiljt från mina föräldrars. De har sina jobb, sina intressen och sin tid. Jag har mitt oberoende och jag har ägnat stor kraft åt att kämpa mig till en position som nästan likvärdig människa. Samhället begär, helt riktigt, att jag som handikappad skall göra vad jag kan för att fungera. Jag får acceptera att myndigheterna vänder ut och in på mig för att konstatera att det inte är aktuellt med pensionering. Vilket är en stor lycka att slippa! Men det här tar väl ändå priset. Samtidigt tänker jag inte låta någon idiot sparka undan några ben på mig. Jag slänger på luren och säger högt:
- Jag tar väl bussen då!

Det är nytt år. 1984 är inskjutet med raketer och champangekorkar. Maria och jag firade ankomsten av det nya året i Borlänge. Nu sitter vi på en buss på väg mot Sälen. Snön ligger hög längs vägen. Det lär vara vitt, rent och väldigt vackert. De svenska fjällen tornar upp sig mot en blå himmel och solen slösar med sina strålar. Det är glada människor lite var stans och Caddy viftar förväntansfullt med svansen. Bussen stannar och vi kliver av. Vi möts av Marias bror, Lennart. Han har den goda smaken att inneha en stuga i Sälen, strax under skidliftarna mitt i byn. Väskan tynger ner axeln och snön knarrar under skorna. Det är kallt och klart. Det hörs rop och skratt. Någon frågar var skidorna är och någon knäpper ett par pjäxor. Jag är tillbaka i Österrike igen!

Jag har sedan några år tillbaka mist synen. Med den har mycket försvunnit. En del med liten saknad och andra med desto större. Vissa saker kan jag fuska lite i fortfarande och på ett lite annorlunda vis. Andra kan jag inte alls göra, exempelvis köra bil. Skidåkning tillhör också de saker jag saknar med ett gråtande hjärta. Den frihet skidåkningen skänkt mig är den direkta motsatsen till mitt synhandikapps fängelseliknande begränsning. När mina tankar har flytt till alperna och tyrolerlandets gemyt, har det stuckit i bröstet. Saknad, längtan, äppelkindad friskhet, sol, skratt och salig lycka slår gnistor kring minnet. Jag kan känna vinddraget och luggen som fladdrar. Jag kan känna mjölksyran i benen och hur andhämtningen blir snabb. Jag kan känna den friska luften i lungorna och hur läskande ett glas Weissbier är när törsten är av naturens behov. Det är en sann lycka att se orörd natur. Det är en fantastisk glädje att uppleva tystnaden som härskar bland snömängder och skog. Det är en oerhörd upplevelse att stå högt uppe på en bergstopp. Man känner sig liten och sårbar, underkastad naturens kraft och makt. Samtidigt behärskar man världen och kan beskåda hur pyttesmå färgprickar rör sig där nere i dalen. Efter en stunds gemenskap med vildmarken testar man sin förmåga till det yttersta för att komma ner till gemenskapen bland folk. Det gäller att sätta i kanterna ordentligt och parera alla gupp. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen och att anpassa farten. Det gäller att tänka på hur skidorna, stavarna, fötterna, knäna, höfterna och axlarna förhåller sig till varandra. Man känner kittlingen när det går nästan för fort, men man klarar det och lyckas svänga eller landa utan att stå på öronen. Ibland klarar man det inte och då smyger sig en generad lycka över en. Det är konstigt, men man känner sig glad där man står och borstar av sig snön. Det är klart, kanske är det inte den blöta nacken och ryggen som manar fram leendet. Det är kanske glädjen över att inte vara skadad! I värmen på något after-ski-ställe torkar det våta och vurpan glöms - i alla fall av en själv. Musklerna får vila och skratten, de muntra sinnena och de stora goda biffarna tar vid.

Jag är inte i alperna nu men näst intill. Jag njuter inte fullt ut, men näst intill. Atmosfären är snarlik, men den befrielseliknande känslan i bröstet vill inte komma till mig. Jag har ofta sagt att jag mycket gärna skulle vilja prova att åka skidor igen. Nu har den möjligheten uppenbarat sig och det skrämmer mig lite. Vågar jag? Lennart har smakat på uppgiften att hjälpa mig och han är eld och lågor. Jag tvekar ett par dagar men låter mig övertalas. I själva verket har jag redan från början vetat om att jag skulle prova nu när chansen finns, men det har varit svårare än jag trodde att mobilisera mod. När jag sagt OK börjar nervositeten sprida sig.

Vi bestämmer oss för att prova sent på kvällen. Då är det lite folk i backen. Vi väljer en mindre backe som ligger lite avsides. Det känns väldigt ostadigt och fötterna vill hela tiden kana iväg. Skidor på fötterna, det var länge sedan! Vi går upp för backen. Inte så högt men tillräckligt för att jag skall kunna känna efter hur det känns.
- Det är fritt nu.

Jag låter skidorna glida iväg. Knäna skakar som asplöv. Jag är rädd! Kroppen vägrar lyda och givetvis går det som det går. Jag ligger där raklång i snön. Jag reser mig och gör ett nytt försök. Lika illa! Efter hundra vurpor kommer jag ner de tio, tjugo metrarna och första tanken är att genast gå hem.
- Nå vad tycker du?
- Nu tar vi liften upp så jag får testa ordentligt!

Till min stora förvåning hör jag mig själv säga att vi skall upp igen. Otroligt! Är man inte klok? Vi kommer överens om hur det skall gå till att åka lift och så ger vi oss iväg. Jag får hjälp med att hitta liftankaret och när jag kommer upp skriker Lennart: - Släpp! Jag rättar till mina persedlar och fyller lungorna med luft. Försiktigt glider jag iväg. Bakifrån hörs det en klar och redig stämma:
- Höger, vrålar den. Jag svänger höger. Det lyckas!
- Vänster!

Vänstersvängen lyckas också! Jag måste stanna och riktigt njuta av de lyckade svängarna. Försiktigt kantställer jag skidorna och lutar mig in mot backen. Farten avtar och plötsligt ramlar jag bara. Jag har inte kunnat parera fartminskningen och lutningen mot backen. Jag reser mig inte rakt upp utan försöker en lutande tornet i Pisa-variant och trillar, men det gör inget, upp igen! Jag kasar vidare neråt. Höger, vänster, lite vänster till, stanna! Det är svårt att svänga på beställning så det känns skönt när Lennart ropar:
- Fritt åk!

Vi åker backen ett tiotal gånger. Tre gånger kommer jag ner utan att trilla! Det känns härligt och jag är glad när vi ger oss av hemåt till stugvärmen. Utanför dörren vänder Lennart sig mot den stora backen. De stora strålkastarna lyser upp den och avslöjar pistmaskinerna i fullt arbete.
- Tidigt i morgon ger vi oss upp i den stora backen!
- Tycker du det?
- Ja, där får du större utrymme och kan åka längre sträckor som du själv vill.

Det är nästan som i fornstora dar. Tidigt uppe och på väg till skidbacken. Det är inte så mycket folk så här tidigt på morgonen och backen är nypreparerad. Jag åker iväg med ett fritt åk ringande i öronen. Det går bra. Höger och vänster, höger igen och sedan ett stopp. Jag står kvar på benen. Iväg igen. Tjo hej, där drattade jag på ändan!
- Du åker för fort, Lars.

Det är svårt att kontrollera farten. Lite vägledning får jag om jag kasar stavarna i snön, men de behöver jag för att svänga. Jag försöker svänga lite oftare och får ner farten på så sätt. Det går jättebra även om jag inte lyckas stå på benen hela backen mer än en gång. Folk undrar lite till mans om jag ser. Jag beter mig ju lite underligt i liftkön, annars verkar det normalt. Efter några åk kommer det fram rehabiliteringspersonal från Uppsala och frågar. De filmar lite för privat bruk och uttrycker sin förvåning. Jag känner mig riktigt inspirerad och tycker att det är roligt att åka skidor. Höjdpunkten kommer efter knappt en timmes åkning. Då har det tätnat i backen och skidskolorna har kommit i gång. En grupp elever tar god tid på sig och jag kör ikapp dem. Lennart trixar mig förbi dem och jag susar iväg i god stil. Bakom mig hör jag skidläraren lite opedagogiskt säga till sin grupp:
- Den där grabben är blind men klarar sig bättre än vad ni gör tillsammans!

Jag åker skidor i drygt en och en halv timme. Backen fylls allt mer och min koncentrationsförmåga är på upphällningen. Jag är trött i huvudet och slutkörd i benen. Det har uppstått en massa ojämnheter som blir jobbigare och jobbigare att parera. För att inte förstöra glädjen bryter jag. Jag känner mig lycklig, men det är något som jag saknar. Det är njutningen för ögat. Det är glädjen över att se ut en punkt några meter framför mig och försöka svänga där. Det är lyckan över ett lyckat hopp och det är kittlingen av en puckelpist. Det är njutningen av geografin och vädret. Det är njutningen av glada människor och deras vurpor. Det är glädjen över andras skicklighet och eleganta känsla för farten. Det är de här ingredienserna jag saknar och mest av allt saknar jag oberoendet. Friheten! Jag bestämmer inte riktigt själv. Det förtar den sanna glädjen och påminner om det som jag upplever som svårast med mitt handikapp. Minnet, det starka minnet om hur fri jag har varit. Hur oerhört rik jag varit! Hur konstruerat livet är som blind. Hur svårt jag har för att acceptera något som bara är nästan som förut. Då avstår jag nästan hellre! Men skidåkningen var faktiskt rolig och jag ser fram mot nästa tillfälle!

Jag lyfter på armbandsklockans glas och tittar på klockan. Jag lägger pekfingret med ett lätt tryck på visarna och konstaterar att den är fem minuter i halv tio. Fem minuter kvar till avtalad tid så jag samlar ihop min bandspelare och hänger den på axeln. Mikrofonen och kassettbandet stoppar jag i fickan.
- Caddy, kom gumman!

Min kamrat och jag åker upp några våningar i socialförvaltningens huvudkontor. Jag kan känna våningsnumren på hissknapparna. Därför är jag ganska säker på att hamna på rätt etage och med bestämda steg ger vi oss iväg neråt korridoren. Det hörs röster från ett rum så jag bromsar in min Caddyblack och frågar om jag befinner mig i närheten av rätt rum. Folk är i regel vänligt inställda och hjälper mig att hitta rätt person. Väl framme sjunker jag ner i besöksstolen och lägger min bandspelare på bordet. Jag ställer mina frågor om datorer, registerhantering, sekretesslagar och framtidsfunderingar. När vi är klara går jag tillbaka till mitt skrivbord, stoppar en sladd i örat och lyssnar på alltihop igen. Jag avbryts av en röst som tränger igenom microdatorernas utveckling:
- Lars, skall vi gå och äta, frågar den.

Fingrarna letar reda på bandspelaren och trycker ner stopp-knappen. Det är absolut bandspelarens största fördel, man kan få tyst på den pratsammaste byråkrat!

Efter näringsintaget rastar jag Caddy. Medan hennes rastklocka avslöjar en febril jakt på goda dofter bland buskar och träd försöker jag hitta ett sätt att presentera min intervju på. Några minuter senare sitter jag i min hörna igen med sladdar kors och tvärs. Från talsyntesen går en sladd till högerörat medan det vänstra örat är ockuperat av en sladd från bandspelaren. Samtidigt försöker ett tredje öra snappa upp eventuella tillrop riktade till mig från arbetskamrater eller förbipasserande! Ibland ringer dessutom telefonen och hela tiden är radion igång på en låg nivå.

Så händer det sig att historien om datoriseringen inom socialförvaltningen i Malmö växer fram, rad för rad. Jag går tillbaka och ändrar lite och lyssnar igenom hur det låter och fortsätter, går tillbaka och rättar och fortsätter berättelsen igen till sista punkten. Nöjd trycker jag på ett par tangenter och det rasslar till när skrivaren börjar skriva ut mitt alster på ett papper. Ett papper som jag med säkerhet vet är läsligt och skulle det vara så illa att färgbandet varit slut så finns artikeln kvar på dataskivan, lätt att skriva ut på nytt!

När mina sex arbetstimmar har gått och klockan slagit halv fyra drar jag ur kontakten och tystar mina apparater. Det blir ett tryckande lugn i öronen. Jag slänger upp ryggsäcken på ryggen, kallar på Caddy och ger mig ut i den tuffa storstadsmiljön, nöjd med att den här dagen också haft ett meningsfullt innehåll!

Det är oerhört skönt att få lämna sin arbetsplats efter en dags koncentrerat lyssnande och skrivande. Det är inte så att jag längtar bort från platsen som sådan. Inte heller är det mina arbetskamrater som jagar iväg mig utan det bara är så att jag är trött. Det lilla syre som finns kvar i den så kallade friska luften piggar upp en aning och till ackompanjemang av Caddys rastklocka återfår jag tillräckligt mycket skärpa för att ta mig hem. Hem till den plats på jorden som jag lämnade tio timmar tidigare.

Som informatör på socialförvaltningen har jag en speciell och ovanlig uppgift parallellt med min vanliga syssla. Eftersom jag jobbar med ett speciellt hjälpmedel för synskadade har det blivit ett vanligt inslag i min vardag att både ha synpunkter på hur det hela skall fungera och att berätta för andra om det. Dels har folk besökt min arbetsplats, dels har jag varit ute och informerat om datorernas intrång på listan över arbetstekniska hjälpmedel för handikappade. Det är definitivt ett roligt och stimulerande jobb!
- Vi tycker att det faller inom socialtjänstens ramar och du får använda hur mycket tid du vill för att utveckla och berätta om din apparat!

Både socialdirektören och min närmsta chef på socialförvaltningen tycker att det är bra att jag kan hjälpa andra och önskar mig all lycka när jag skall delta i en mässa om arbetstekniska hjälpmedel för synskadade idag och i morgon. En tvådagarsmässa i länsarbetsnämndens regi. Den ville visa synskadade människor och framför allt alla arbetsgivare att det finns möjligheter.

Det är den andra dagen i månaden mars anno 1984. Väckarklockan hörs långt, långt borta i fjärran. Motvilligt låter jag den väcka mig och med ett perfekt karateslag tystar jag den. Gårdagens utställning hade haft många besökare och jag kände mig sliten, trots en natts god sömn. Motvilligt slår jag upp ögonlocken. En intensiv smärta genomborrar mitt högeröga och får tårarna att rinna i en strid ström ner för kinden. Jag blinkar lite försiktigt och det onda avtar en aning. Jag rör ögat fram och tillbaka. Den intensiva smärtan förbyts till ett uthärdligt skavande och när jag varit på toaletten är det bara en lätt irritation kvar. Antagligen bara ett gruskorn! Lugnt sätter jag mig vid frukostbordet och två timmar senare anländer jag till utställningens andra dag. Det var en uppsluppen stämning i lokalerna som mötte mig. Malmös tidningar hade slagit upp mässan på sina förstasidor och skänkt oss den publicitet vi hade hoppats på. Jag kunde inte vara riktigt glad, trots det. Mitt öga hade börjat jävlas igen! Hela vägen till Malmö trillade tårar över ögonlockskanten. Morgonens intensiva smärta gjode sig påmind. Bredvid utställningslokalerna, syncentralen i Malmö, ligger en ögonklinik så jag gick dit in och lät en ögonläkare titta på mig.
- Det är antagligen en spricka på hornhinnan, men det syns inget speciellt.

Jag fick en tub salva med mig och gick tillbaka till min plats inne bland sladdar och apparater. Salvan lenade lite och det kändes bättre när folk strömmade in och ansatte mig med frågor om syntetiskt tal.

Tillbaka i min hörna på socialförvaltningens huvudkontor börjar jag koppla ihop min lilla maskin. Jag tänker på första gången jag såg alla sladdar. Då tänkte jag att jag kommer ju aldrig klara av att få ihop det här virrvarret själv. Nu gör jag det mer eller mindre automatiskt. Jag tänker också på alla beundrande kommentarer jag fått under den just avverkade utställningen. Jag tycker numera att talsyntesen är en självklar sak, som alltid funnits. Men, det är så sant, det är faktiskt bara ett drygt halvår sedan den kom in i mitt liv, man vänjer sig fort! Jag slår på strömmen och ser så att allt fungerar.
- Börja, uppmanar talsyntesen. Jag är redo för nya uppdrag som informationsassistent på socialförvaltningen.
- Gick allt bra på utställningen?
- Ja, det var många besökare.
- Fint, kan du följa med in på mitt rum så skall vi diskutera en folder.

Hela våren och sommaren kom och gick smärtan i mitt högeröga. Ibland var det inte så farligt för att dagen efter vara ett direkt helvete. Någon enstaka dag kände jag inte alls av ögat och varje sådan dag var en befrielse, men det var långt mellan de dagarna. Värst var det på morgonen innan jag hunnit blinka till eländet. Framåt förmiddagen brukade det lugna ner sig och tårarna flöt inte längre lika ymnigt. Korta stunder kändes det bra bara för att göra enormt ont vid en hastig, obetydlig rörelse med ögat. Självbevarelsedriften lärde mig att knipa ihop ögonlocken lite för att hindra ögat att röra sig så mycket. Tittade jag neråt samtidigt som jag höll ögat stilla och andades lugnt hade jag inga större obehag! Dessvärre är det en omöjlighet att kuta omkring på det sättet och samtidigt verka normal och trevlig. Pratar man med folk vill man ju gärna titta på dem. Man glömmer titta ner och genast skriker det protesterande till inombords.

Sommaren '84 kommer inte att gå till historien som den badvänligaste. Det regnade mest och kvicksilvret nådde inga högre höjder. Det var bara ett par dagar i början av juli som det liknade svensk högsommar. Då befann Maria och jag oss på en ö i Dalälven. Eftersom det faktiskt var varmt och skönt de första dagarna av vår vistelse på Marias systers sommarställe, lockade badvattnet. Vi dök i det våta elementet och hade kul men plötsligt var det roliga slut för min del. Ögat igen. Helvete! Hela semesterveckan gick jag omkring med ett rinnande, blodsprängt öga. Området kring ögat var svullet och irriterat. De som såg det tyckte att jag verkligen såg ut att ha ont. Jag lovade mig själv att ringa min ögonläkare så fort Sverige öppnat efter semesterstängningen, men löftet lindrade inte det onda och den sveda som tårarna orsakade runt ögonvrårna.
- Usch, det hänger och slänger som slamsor!
- Vad då?
- Det är det yttersta lagret av hornhinnan som gått sönder. Det är ditt höga tryck i ögat som orsakat det. Vi får se om det läker ihop.

Ulla Andersson skrapade bort slamsorna, sprutade ögat fullt av salva och satte en kompress över.
- Nu får du inte blinka på en vecka!

I normala fall läker hornhinnan på ett par dagar när det bara är yttersta lagret som gått sönder. Lite salva och en kompress som håller ner ögonlocket är allt som behövs. I mitt fall komplicerades det hela av ett högt tryck, grön starr eller glaukom vilket man vill. Det maximala trycket gjorde att min hornhinna inte ville läka. När min synskärpa helt försvann, blev kontrollerna hos dr Andersson snabba och enkla. Hon har mätt trycket i ögonen, tittat in i dem under några korta sekunder och konstaterat ett oförändrat läge. I det vänstra ögat är trycket väldigt lågt. Det gör att det ser onormalt litet ut, nästan som om jag kisade. I det högra däremot är trycket maximalt. Det får det att se stort och ansträngt ut. Det är som två ballonger. Den ene är tömd på luft och inte speciellt ömtålig. Man kan krama och trycka på den utan att det händer något. Den andre är fylld till bristningsgränsen. Den är oerhört känslig för yttre påfrestningar och det är inte mycket som skall till för att det skall gå hål på den. Det är alltså det som inträffat. Kanske har jag gnuggat ögat för hårt.

Efter fjorton dagar var jag inne hos dr Andersson igen. Hon skrapade bort nya slamsor och sprutade ny salva i ögat.
- Det är inte rätt att du skall gå omkring och ha ont.

Dr Andersson börjar tvivla på att ögat skall läka och tycker att det är dags för en långvarig bedövning, en så kallad alkoholblockering. Det innebär att man bedövar ögat på vanligt sätt, d v s med en spruta mellan kindbenet och ögat. Man kommer bakom ögat och slår ut synnerven. För att bedövningen inte skall släppa efter några timmar, som den gör i vanliga fall, sprutar man in lite alkohol samtidigt. Den förstärker bedövningen och får den att verka en längre tid.
- Jag tar kontakt med ögonkliniken idag. Går det bra?
- Ja, det finns ingen anledning att vänta!
- Nej, det gör det inte. De hör av sig och antagligen vill de ha dig nästa vecka.

Inne på ögonkliniken ville dr Stig Göransson göra något åt det höga trycket. En bedövning skulle inte återställa den otrevligt rödsprängda ögonvitan eller hindra tårflödet. Han ville frysa ner ögat. En operationsmetod som måhända skulle reducera trycket och på så sätt ge hornhinnan en chans att läka. Det var inte säkert att det skulle gå, men jag tyckte att vi kunde prova. Jag lades på operationsbordet och temperaturen i högerögat sänktes och för några dagar kändes det riktigt bra. - Varför lät du dem göra så här?

Ulla Andersson är lite besviken på mig. Hon förstår att jag vill gripa efter halmstrån, men hon förebrår mig en aning för att jag inte litat på henne. Det borde jag ha gjort och den förbättring jag kände efter operationen var bara tillfällig. Nu gör det ondare än någonsin och tårarna rinner som ur en öppen kran.
- Jag tänker skicka in dig igen. Nu blockerar vi!

Jag går omkring på ögonkliniken för andra gången på kort tid. Det har gått en vecka sedan jag pratade med dr Andersson. Under den veckan har ögat blivit om möjligt än rödare och mer svullet. Det drar och sliter när jag rör på det och kinden är ständigt våt. Dr Göransson suckar när han tittar på mig.
- Det är klart att jag kan bedöva, men jag skulle hellre vilja ta bort en del av ögat!

Stig Göransson är ögonkirurg på Lunds ögonklinik. Han pratar lugnt och utan omskrivningar. Mitt öga är oåterkalleligt slut! Finito, kasst, värdelöst! Det är en överväldigande känsla som snurrar runt i bröstet och mina ögon fuktas lite. Det vänstra också! Allt känns så meningslöst och orättvist. Räcker det inte att jag är blind? Måste jag plågas med proteser också?
- Det är du själv som bestämmer vad vi skall göra. Du kan fundera på saken fram till i morgon förmiddag, men som jag sagt innan tar en bedövning varken bort den röda färgen eller stoppar tårflödet!

Många tankar om det mesta passerar genom huvudet natten mellan den 16:de och 17:de oktober. Jag väger allt som min lilla erfarenhet och kunskap tillåter mig mot det onda som plågar mig. Är det värt att ha ont eller att pinas av ett evinnerligt tårflöde? Hur känns det när kinden är plaskvåt och vinterkvällen är femton grader kall samtidigt som Kung Bore sitter och blåser en hård motvind i ansiktet på mig? Vad jag vinner på en operation vet jag i och för sig inte heller. Visserligen har Moa och andra berättat för mig hur de har upplevt lättnaden att slippa värken men reagerar psyket enbart positivt? Kommer jag att våga titta folk i ögonen efteråt? Tankarna koncentrerar sig kring skalpeller och saxar. När morgonen randas vet jag vad jag kommer att svara Göransson men jag ringer till Ulla Andersson först för att höra henne säga det jag redan bestämt. Hon sviker mig inte och när Göransson undrar vad jag har kommit fram till säger jag lugnt:
- Ta bort skitet!
- Det var ett bra beslut tycker jag. Nu kan vi börja tala om förbättringar!

Just då önskade jag att mitt inre var lika självsäkert som den röst var som gav klarsignal till knivseggen!

Saker och ting kan ibland bli onödigt dramatiska. Först blev det bestämt att jag skulle opereras under narkos. Det tyckte jag lät bra men narkosläkaren hade en avvikande mening. Eftersom jag är diabetiker, har högt blodtryck och aningen nedsatt njurfunktion ville han göra stora undersökningar på mig innan jag fick sövas. Stig Göransson kallade in mig till sig och vi började en diskussion som slutade med att vi hade bestämt att han skulle operera under lokalbedövning istället. Benen skakade lite oroväckande när jag lämnade doktorn för att leta mig tillbaka till min säng. Men, det räckte ju med lokalbedövning i Örebro, så då skall jag väl klara av det nu också!

Den aktuella dagen började med en premedicinering som bestod i att stessolid sprutades in i ändtarmen. En vanlig behandling innan kirurgiska ingrepp, för att lugna patienten. Tyvärr reagerade jag fel! Jag fick en allergisk reaktion och mina slemhinnor svullnade. Snabbt forslades jag iväg. I ilfart bar det av till kirurgens intensivavdelning. Det tog en hel dag och en massa cortison-sprutor att kurera mig. Det försenade operationen och det skapade lite förvirring bland sköterskor och läkare. De rev sitt hår i förundran över det inträffade. De kände inte till något liknande fall med de mediciner som var inblandade. Jag borde inte farit illa av dem. Kan en förtryckt oro ha spelat mig ett spratt?

Att ta bort ett öga är ett ögonblicks verk!. På en kvart är det överstökat och själen har mist en av sina speglar. Förvisso är det så att det är skönt att slippa huvudvärk, stel kind, ont i nacken och överspända axlar. Visst är det skönt att slippa vara fuktig i halva ansiktet hela tiden. Visst är det en lättnad att orka hålla sig vaken mer än fem minuter i taget på eftermiddagen. Visst är det skönt att orka höra på när någon försöker prata med mig. Visst är det underbart att åter kunna följa folk med blicken utan att det hugger till och gör ont. Men hur är det ställt med det inre? Kommer det att förlika sig med glasbiten? Kommer det att märkas utåt att jag på ett mer påtagligt sätt tänker på att jag inte ser längre? Eller kommer den lugna kommentaren från dr Göransson under operationen att lugna mig.
- Här kan man prata om en lös näthinna, sa han spontant. Kommer orden att allt mer lugna de orealistiska funderingar som trots allt skapar ett hopp om att kunna se igen? Att kanske se igen på naturlig väg! Skall det omöjliga ske måste ju alla komponenter i ögat finnas kvar. Tänk om näthinnan trots allt suttit fast lite i ena kanten. Hur hade jag reagerat då? Nu spelar det måhända inte så stor roll. Det viktigaste nu är att jag inte har ont. Att det känns finemang! I vilket fall är det en destruktiv operation. Den tar bort det onda men släcker hoppet! Kanske förstorar jag allting?
- Jaså du har bruna ögon!

Jag sitter på ögonkliniken i Lund och skall smyckas med ett konstgjort öga.
- Jag skall bara gå och hämta den andra lådan, säger syster Marianne. Hon går ut och hämtar lådan med bruna ögon. När hon kommer tillbaka öppnar hon locket och väljer ut en protes. En halvannan centimeter tjock glaslins. Hon kör in den i min ögonhåla.
- Den passar ju perfekt!

Hon plockar ut den igen och sätter in en ny, men hon ångrar sig och placerar tillbaka den första.
- Den är jättebra, konstaterar hon.

Jag känner ingenting. Det är lite kallt och det verkar som om jag stirrade, men det är inga fysiska obehag. Jag känner efter med fingrarna och förundras av den känsla som de förmedlar. Ögat rör sig där bakom ögonlocken. Operationsmetoden sparar muskler och bindehinnan. Protesen vilar på dem och kan på så vis röra sig. Det känns nästan som om det var mitt eget öga och just då förstår jag att mycket av känsloförnimmelserna från ögat kommer från slemhinnorna och ögonlocken i övrigt.
- Ta bara ut den när det är nödvändigt. Känns det kladdigt så skölj med vatten. Vill du slå på stort kan du använda koksalt istället, men det behövs inte.

Utprovningen tog kanske tio minuter och liksom vid operationen förbluffar den korta tiden mig. Det känns så stort det här med ögon och det verkar lite opretantiöst och lite tillyxat på en höft när allt går så snabbt. Men tydligen är tiden tillräcklig för när min far som första person får beskåda resultatet är hans spontana kommentar:
- Vilket öga var det nu?

Han tittar på sin son. Jag är ett äkta smycke besudlad med en glaspärla.

Folk påstår att de har problem med att skilja på mitt riktiga öga och det konstgjorda. Eftersom mitt alldeles egna riktiga naturliga vänsteröga är så litet, tror folk att det är det som är av glas. Protesen är ett elegant målat konstverk. Färgerna stämmer väl överens med det naturliga ögats och ögonvitorna är lika rödstrimmiga. Dessutom rör sig den artificiella döda tingesten synkront med det livlöst levande. Bakom mina tonade glasögon är det ingen som märker skillnaden. Inte har jag några konstiga ritualer kring protesen heller. Jag behöver inte plocka ut den rätt som det är och jag kan exempelvis bada och duscha med den i. Jag behöver inte lägga den i blöt över natten heller. Min ögonprotes är i under sömnens härliga tid också! Det är bara när det känns lite kladdigt som den behöver ut så ögonhålan kan luftas.

Protesen är lätt att plocka ut och lätt att pilla in igen. Ett lätt tryck med pekfingern under proteskanten och några blinkningar så faller den ut. Efter en tvätt under rinnande vatten letar jag upp en fördjupning i glaset. Jag håller protesen med högerhanden, mellan pekfingern och tummen. Fördjupningen riktar jag snett uppåt vänster. Med andra handens pekfinger och tumme lyfter jag på ögonlocket och sedan stoppar jag in glasbiten under det. Högerhandens pekfinger lämnar protesen och drar ner det undre ögonlocket och mitt konstgjorda öga är på plats!

Sedan oktober 1984 är jag sålunda en aning stympad. Först fick jag en standardprotes. Ögonklinikerna har i regel färdiga proteser liggande. De är inte individuellt anpassade utan gjorda på gehör. De är till för att sättas in så fort som möjligt efter operationen. Ögonhålan drar ihop sig efter ingreppet och för att den inte skall bli för liten sätter man in en protes så fort såren är läkta. I lådorna finns olika varianter av form, färg och storlek. Har man tur hittar man en som är bra. Har man i sig själv ovanliga ögon är det kanske svårare att finna en passande protes.

Jag hade stor tur! Min standardprotes satt bra från början. Den lilla glasbiten var väldigt lik mitt riktiga öga. Färgen var nästan perfekt. Men storleken harmonierade inte riktigt. Tittade jag rakt fram, var det ingen skillnad. Men när jag tittade uppåt stämde inte iris läge längre jämfört med mitt vänsteröga. Det verkade som om jag vrålstirrade med protesen och kisade med det andra, när jag såg uppåt. Protesens storlek var emellertid den som normalt skulle passa mig. Det var mitt eget öga som är onormalt litet. Ögonlocken skymmer det aningen mer än innan och frambringar en kisande effekt. Men protesen kunde inte vara mindre än den var. Då skulle den riskera att trilla ut. Något som skulle kunna få en och annan pinsam situation att göra livet lite svårare.

Den provisoriska protesen satt alltså mycket bra. Under de drygt tre månader jag bar den hände det bara en gång att den satt fel. Då hade den suttit i oavbrutet i fyra veckor. Antagligen gnuggade jag den så häftigt att den hamnade snett. En arbetskamrat och jag satt i köket och språkade. Plötsligt sa hon:
- Titta på mig!

Jag tog av mig brillorna och spände blicken i henne.
- Du tittar ju rent åt helsefyr!

Hon var van att jag tittar på henne när vi snackar. Nu satt jag och stirrade lite ointresserat in i väggen. Hon kunde inte se mitt riktiga öga eftersom fönstret speglade sig i glasögonen, så hon kände sig lite stött i kanten, men det ordnade upp sig och föranledde många skämtsamma kommentarer i senare situationer.

Våren 1985 bytte jag ut mitt provisorium. En skicklig protesmakare reser land(sting) och rike runt. Han gör nya och individuellt anpassade proteser medan man väntar. Han börjar med en färdigblåst glaskropp. Den formar han till så att den passar i formen. Sedan målar han. Han jämför med det öga man har kvar, ändrar lite och jämför igen. Efter en dryg timme kan man åka hem med ett nytt öga. Standardprotesen fick jag behålla i reserv. Numera har jag tre ögon! Tyvärr fungerar inget av dem men de ser bra ut!

Min nya protes är ännu bättre än den gamla. Den är lite plattare och ser inte så stor ut. När jag nu för tiden tittar uppåt stämmer ögonen bättre överens. Färgen har också justerats. Det har kommit till en tunn grön ring runt den bruna färgen. Så ser mitt egna öga ut. Det är ett tecken på att det varit ett högt tryck i det. Att protesen blivit plattare gjorde den nästan för liten. Inte så att den hotade att rymma, men jag fick rätta till den dagligen. Den hamnade snett för jämnan. En otäck osäkerhetskänsla började krypa in i huvudet. Riktar jag blicken rätt eller tittar jag snett på folk? Det är olustigt att inte veta och jag måste plocka ut protesen för att kolla. Samtidigt är det inte bra att hålla på att sätta i och plocka ur hela tiden med tanke på infektionsrisken. Men tiden läker alla sår. Ögonhålan drog ihop sig efter några månader och nu sitter protesen där och förbluffar folk. Den är så naturtrogen att man inte riktigt tror på mig när jag säger att det är prima glas och jag vägrar plocka ut den för att bevisa mina påståenden. När jag tittar folk i ögonen med en blick som inte är död, sprider sig en viss tvivlan hos dem. Ibland kommer jag att tänka på Walt Disneys Lady och Lufsen. Varje julafton ser millioner hur ett tecknat öga blir levande. Det glimmar till i kanten av Ladys ena pupill. Samma glimmande ljusskärva ser jag framför mig när jag funderar kring lystern i min glasartade blick.

Vad tycker jag egentligen? Vilka är de värderingar som jag kan stå för i alla situationer utan att behöva kompromissa bort mig själv? Vad är det som gör mig till den jag är och vad tycker jag är rätt och orätt, är vett eller etikett det viktigaste här i livet? Det är brukligt att man skall göra si och det antas att man skall göra så. Men är det riktigt att höra sig själv säga ja medan alter egot förgäves skriker nej!, bara för att andra skall må gott? Jag ställer frågorna många gånger till mig själv och när jag märker att mina svar är de samma hela tiden vet jag att jag kommit nära min sanning. Det är inte andras åsikter som smugit sig på mig utan det är ärligt vad jag tror och tycker!

- Jag tycker att du gör det hela lite märkvärdigt! Jag skulle opererat båda ögonen av enbart kosmetiska skäl!

Maria och jag pratar om min protes. Hon kan inte förstå att jag känner saknad. Min konstiga inställning, som definitivt är fel, beror på att jag inte förstår mig på psykologi. Det är av intet värde att jag diskuterat med mig själv och hittat min sanning som är den jag kan förlika mig med. Jag respekterar vad andra tycker och tänker, men jag anser att jag känner mig själv ganska väl! Dessutom värderar jag en praktisk erfarenhet högt. Hypoteser är och förblir gissningar och det är väl farligt att göra dem till sanningar? För att en grupp människor gemensamt diskuterar och konstruerar fram något innebär det inte att lösningen är riktig. Att den är sannare än den slutsats ett aktivt tänkande hos den enskilde individen kommer fram till. Det är alltid lätt att komma med råd och anvisningar till en annan. Konsekvenserna slipper man ju och då är det kanske lättare att förtränga det som berör en mest illa. Bara se till fördelarna! Den lyxen är något den berörda parten inte kan kosta på sig. Råkar man ifrågasätta vad gruppen bestämt skall vara sanning kan man till och med som blind bli beskylld för att inte veta hur det är att vara synskadad! Det skulle kunna vara ett erkännande men utslungat av en synskadad med familj får det en annan innebörd. Måhända är det det som är psykologi!

Det visade sig att problemen blev för stora och för många tillsammans med en blind kvinna. Att vara handikappad tär på mig vissa stunder och det är inte alltid som en olyckssyster är den bäst lämpade att muntra upp stämningen. Hon har ju samma begränsningar och har kanske svårt att göra annat än att hålla med om alltings jävlighet. Det är i och för sig inte en föraktfull förmåga, tvärtom kan det vara lättare att förstå varandra i en komplicerad situation utan massor av ord. Men bara förståelse räcker inte till om man vill skingra ovädersmolnen med en promenad längs stranden, en bit mat på restaurangen eller en spontan sista-minuten-resa till Spanien tillsammans med den man älskar och vill pigga upp! Det kräver en stark vilja av bägge om man skall ge sig ut tillsammans överallt. Det sista man vill är att blanda in en tredje person, känd, okänd, förälder eller syskon, i ett pressat läge. Det blir snabbt vagnens femte hjul som tar hand om huvudrollen och börjar styra och ställa efter sina egna värderingar och vad hon/han tror att vi vill. Vad har då miljöns eventuella inverkan på mig och min kära för betydelse? Krusningarna på vattnet eller de djupa suckarna i grantopparna som kanske skulle knutit oss närmare varandra mister all betydelse. Känslan att vara ett kolli som dras runt av någon så kallat vänlig själ förstärks. De fysiska beröringar som man stjäler sig till i andras närvaro blir inte bara flyktiga utan framkallar gärna lite skuldkänslor. Det som kunde vara så fint blir klumpigt och konstlat, utan äkthet. Högt säger hon:
- Ta mig inte på bröstet!

Viskande tillägger hon:
- Visserligen är det skönt men vad skall de tänka om de tittar på?

Mina funderingar innan jag mötte Maria kommer osökt tillbaka. Synskadade människor skall njutas i små doser och inte alltför ofta. Det är så många praktiska saker som ställer till problem. Det behöver inte vara en stor sten som fartyget springer läck mot. Det kan räcka med att konstruktionen är klen och vädret är hårt för att skeppet skall hamna i sjönöd och hota gå under. Så länge vädret är gynnsamt märks inget men med ett handikapp i lasten är resan dömd att vara svår! Handikappet som sådant får bagateller att växa och förstärka olustigheter ett leende lätt skulle trolla bort. Men leendet når inte fram och en massa glosor kan man höra men ändå inte. Jag får kanske krypa till det berömda korset igen efter ett och ett halvt år. Fast nu från andra hållet - måhända får inte min kärlek vara blind! Trots Maria och trots att jag hämtat styrka och inspiration hos t ex Moa uppe i Borlänge, blind och diabetiker! Kanhända är det bara att konstatera: Antingen är jag orättvist krävande eller vill jag fly undan mitt handikapp. Lösningen är måhända så enkel att jag är en obotlig ensamvarg! Det sista tror jag inte själv på även om jag inte gillar folksamlingar i alla lägen. En massa folk som kommer till för att den jag försöker dela vardagen med inte sätter ett oberoende lika högt som jag. En människa som inte kompromissar med sig själv och därför vill förändra mig totalt. Få mig att hamna på sjunde eller åttonde plats efter kusiner och vänner till vänner, för att behålla sin trygghet. Det fungerar ju inte eftersom jag är allergisk mot hyckleri och ägandebeteende. Jag vill respektera och bli respekterad även om jag råkar se lite illa. Jag vill att det skall råda total ärlighet och att vett är vida överlägset färggranna etiketter!

Kommer jag någonsin, blind diabetiker med hund, kunna locka en naturlig, ärlig och trevlig flicka att tycka om mig för att jag är den jag är? En som kommer att hjälpa mig lagom mycket, men också förstå att ställa krav.

Det är tyst på socialförvaltningens informationsavdelning. Bara ett svagt klapper når in bland pappershögarna när en av myndighetens många anställda trippar ner för entrens skryttrappa. Hennes smala klackar slår mot den kalla marmorn. Hon nickar ett farväl när hon passerar receptionen och sätter kurs mot utgången. Automatdörrarna glider upp och släpper ut hennes smärta gestalt i friheten. Receptionisten tittar långt efter henne och skrynklar avundsjukt ihop näsan. Hennes efterföljande harkling följer också med ljudvågorna in i de tysta lokalerna. Där råder som sagt det stora lugnet. Den bleka eftermiddagssolen kastar nyfiket in sina strålar över några tidningar. De ligger slarvigt utslängda på det stora konferensbordet. I det skarpa ljuset avtecknar sig kontorets pappersstoft och miljöns övriga damm tydligt på den vita bordsytan. En svag doft av nybryggt kaffe sprider en viss friskhet över inredningen och får cigarettlukten i alla textilierna att verka mindre påtaglig. Plötsligt bryts tystnaden av ett gällt tjut. Snabbtelefonen vill göra någon uppmärksam på att den finns. Det korta tjutet byts mot en skränig röst:
- Hallå! Hallååå!

För ovanlighetens skull finns ingen som bryr sig om anropet. Det är annars en självklarhet att svara, men de tre damerna i rummet bredvid hör inget. Bakom den lyckta dörren är de inbegripna i en livlig diskussion om egen verksamhet. - Det är min själ på tiden! Jag blir femtio nästa år och tänker inte ruttna här. Vad säger ni?

Informationssekreteraren vid Malmö socialförvaltning tittar på sina vänner och arbetskolleger. Hon sätter ner kaffekoppen och sträcker sig efter cigarettpaketet. De tre har länge pratat om att sluta jobba åt andra. Nu har hon konkretiserat planerna och lite roat väntar hon på reaktionen hos de båda tilltänkta kumpanerna. De följer hennes exempel och låter fingrarna fumla fram cigaretter ur de nästan tömda paketen. Röken från de tre cigaretterna blandas till ett kompakt moln. Det intensiva rökmolnet får den redan ynkliga blomman i fönstret att protesterande böja sig över krukkanten.

Jag har hamnat i samma situation som så många andra handikappade. Jag har ett jobb, men det är innehållslöst och tråkigt. Jag får inga uppgifter längre och min nya chef förstår inte att jag klarar av saker. Hon är en impulsiv, käck person som det sprutar idéer om. Men hon kan inte lämna ifrån sig jobbet, utan måste vaka över allt. Hon försöker hålla i många trådar samtidigt, men släpper alla i ett enda virrvarr. Hon behöver en fast arbetsledare, inte arbeta som en sådan.

Året är 1986 och förändringens vindar blåser friskt i Malmö. Senaste kommunalvalet har resulterat i en ny politisk ledning och ordet privatisering är på allas läppar. Socialdirektör Bengt Hedlén har gått i pension och hans informationssekreterare har följt honom ut ur den kommunala verksamheten. Från ett eget företag kan hon erbjuda förvaltningen sina tjänster. Ett alternativ som den borgerligt dominerade socialnämnden tar fasta på och man ser en möjlighet att strypa informationsavdelningen. Budgeten måste ju bantas! Den nya socialdirektören förstår inte heller värdet av en egen proffsig informationsavdelning, så avdelningen hamnar på undantag. I sin egoistiska lyckostämning över att ha blivit chef, märker eller förstår den nya informationssekreteraren inte att skeppet är på väg under och med en rasande fart. Det råder en, minst sagt, missnöjd stämning bland personalen. Det är inte bara jag som omyndigförklarats, men det är kanske jag som råkar mest illa ut. Anställd, men arbetslös och betraktad som en idiot!

Dagarna blir långa och tråkiga. De få arbetsinsatser jag gör är lätt räknade. Mest blir det att hjälpa arbetskamrater med formuleringar och att stödja dem i olika situationer.
- Skall jag göra så, eller kan jag vända på ordningsföljden?
- Gör som du tycker är bäst.
- Då gör jag så. Tack för hjälpen Lars.

Mycket av den här berättelsen har kommit till under de dagar då prestationskraven försvann. Människor som passerade min arbetsplats fick nog intrycket av en flitig medarbetare, men mina kollegor visste att det inte blev mycket gjort. När klockan slog halv fyra kändes det därför som en stor befrielse att få lämna huset. Att få njuta av att slippa känna sig stressad av att inte göra något. Att i lugn och ro få ta sig hem till Trelleborg, långt borta från misstämning och sura miner.

Jag börjar på allvar fundera på att byta jobb. Jag smakar på orden, att byta jobb. Har jag nog med kraft för att mobilisera den styrka som behövs? Nya miljöer som skall läras in och nya människor som skall övertygas om att jag kan utföra ett arbete. Vad finns det för jobb att välja mellan? Frågan ekar i huvudet. Kommer det att finnas en möjlighet att välja, eller är jag dömd till livstid på socialförvaltningen? Medan frågorna snurrar runt och det mesta verkar substanslöst, är lösningen på väg. En röst från förr sprider ljus i mörkret och ger förhoppningar om en ny möjlighet. Det är Sven-Olof Levin som frestar med chansen. Han håller på att planera en utbildning för funktionshindrade persondatoranvändare och tycker att min erfarenhet borde komma väl till pass inom det området. Jag har under åren tagit emot folk från när och fjärran, som Sven-Olof skickat till mig för att de skulle få titta på min dator. Jag har dessutom varit med Sven-Olof ute på utställningar och informationsträffar, så vi har känt på varandra lite grand. Min eventuellt nya uppgift här i livet skulle således bli att informera om datortekniska hjälpmedel och hur man kan få hjälp med att lära sig använda dem. Men, när och om utbildningen skulle komma igång var osäkert.

Under hösten '86 hörde jag ifrån Sven-Olof Levin några gånger. För varje gång blev det lite säkrare att hans planer skulle gå i lås. Varje gång hade det också tillkommit något nytt, men det lät fortfarande spännande. Det började finnas ett konkret mål att sikta in sig mot och dagarna kändes lite lättare. Till slut kom det härliga beskedet:
- Efter årsskiftet någon gång startar vi på allvar.

Jag visste i och för sig inte exakt när, men jag visste att jag skulle få ett nytt arbete. Jag visste att jag skulle lämna socialförvaltningnen och bara det kändes stimulerande! Tänk, det är inte så länge sedan jag stortrivdes där.

Sommar'n miste lite av sin fägring, solen miste lite av sin glans när det vi hade hoppats på föll ihop och gick i kras var det nästan som om glädjen inte fanns. Nu säger du att livet inte har nå'n mening, att det enda du vill ha är lugn och ro. Men vi kommer aldrig vidare om vi lutar oss tillbaks, så kom hem till mig så gör vi nå't ihop. Du säger, vi har nått den punkt i livet när man blir tvingad att förstå, att allt man tog för givet och allt man tog för gott var nå'nting som man bara fick till låns. Och jag önskar att det fanns nå'nting att säga, som gav dig tillförsikt och mod. Men hoppet föds i handling, det vet jag att du vet. Så kom hem till mig så gör vi nå't ihop. (Michael Wiehe)

Efter många flyktförsök har jag kommit till det klara med att det är mig det handlar om. Ingen annan än mig! Det är mina förutsättningar som har förändrats, men vad innebär det och i vilka situationer medför det störst förändringar? Är det definitivt? Har jag sett solen gå ner för sista gången? Kommer min värld att färgas röd igen, inte av blod utan av en vacker soluppgång? Kommer jag att orka med ett liv i ständig dimma eller kommer jag att falla ihop och trampas ner i gräsmattan? Vi vet redan, du som läst och jag, svaren på en del av frågorna. Frågorna har dykt upp ofta och i skrivande stund har jag kommit så långt att jag lite kaxigt vågar knacka mig på bröstbenet och säga:
- Jag kommer aldrig att bryta ihop för att jag mist synen!

Förutfattade meningar finns det gott om i de flesta sammanhang i det här fantastiska landet. Si och så skall det vara och mister man synen skall man reagera på ett visst sätt! Enligt många har man drabbats av det värsta som överhuvudtaget taget kan hända en människa. Det blir legitimt att dricka sig redlöst berusad varje dag. Så fort någon kommer åt får man höra att man egentligen är oförmögen att uträtta något. Möjligtvis klarar man av att sitta utanför systembutiken och tigga pengar i en filthatt. Då skall man helst ha små runda helt svarta glasögon på näsan och ett fånigt leende skall leka i mungiporna! Brer man sig en smörgås och lägger ett lager sallad, ett lager ost och ett par paprikaringar överst har man utfört något häpnadsväckande. Knyter man dessutom skorna själv och hittar till affären tvärs över gatan slängs superlativen efter en utan urskiljning! Det mest upprörande är att med synen försvinner också hörseln och med den förståndet. Begåvade människor skriker åt mig. Intelligenta personer förklarar oerhört pedagogiskt hur man bär sig åt för att hälla upp ett glas mjölk. En del förklarar för mig att det våta uppifrån är regn! På bussen sitter människor och berättar för varandra vad en ledarhund är och gör. Högt och tydligt kastar de ut hypoteser och vilda gissningar som faller på sin egen orimlighet. Mig kan de ju inte fråga och efter en arbetsdag är det inte alltid jag orkar övertyga en seende människa att jag som inte ser vet bättre än honom/henne! Det bara är så, de vet! Allt som är konkret, något man kan ta på växer till oöverstigliga hinder enligt synkapitalisten. Det syns ju! Mer abstrakta saker som inte dyker upp med någon självklarhet bryr man sig inte om att betrakta som svårigheter. Psykiska trösklar kan emellertid vara högre än de träbitar som brukar vara slängda mellan dörrkarmarna. Det krävs mer fantasi av den seende för att upptäcka en svårighet som inte ligger framdukad. Jag får inte ha ont i huvudet eller vara på dåligt humör! Det stämmer inte med min i vanliga fall så glada och pigga framtoning. Jag är av naturen positiv så normalt sett har jag nära till ett skratt, men om ett ont finger sätter ner humöret tolkas det som om jag var på väg att hänga mig.
- Nu orkar han inte med livet som blind längre!

Har jag inte tid att stanna och prata bort en timme om någon anser sig vilja utföra en social insats är jag lite otacksam. Jag har ju ändå inget för mig om dagarna och att jag skulle ha bråttom är ju en befängd tanke! Pressen från den ohandikappade omgivningen är ibland krävande. Det begärs att den handikappade skall anpassa sig efter en färdigstöpt form! Det är konstigt så fort man överträder ramarna. Då bryter man uppgjorda mönster och skapar förvirring och osäkerhet hos den normala typen av släktet homo sapiens.
- Ner i kolkällaren igen!

Jag sitter på en bänk i Trelleborg. Caddy springer runt och snusar i buskarna. Det är lagom varmt och jag trivs. Jag vet hur det ser ut! Den gråa mur som jag stirrar in i byts ut mot gräsmattor, träd, buskar och en cementdamm. Himlen är sommarblå och cyklisten som far förbi är en levande varelse och den öppna jackan fladdrar för vinden. Vänder jag på huvudet ser jag gången upp mot idrottsplatsen. Caddy kommer rusande ut ur buskagen på jakt efter nya intressanta dofter. Det är en trygghet att veta hur det ser ut. Befinner jag mig på en okänd plats ser jag också bilder. Bilder som kanske stämmer till en del men det mest troliga är att det skulle vara en förvånande upplevelse att se platsen. Inte om det rör sig om ett rum som jag kan känna över. Inte heller om det gäller en sak, men stora områden är svåra att greppa om. Liksom människors utseende. Jag går genom villakvarteren i Borlänge men jag ser bilder från ställen jag sett tidigare. Ett ljud kan blixtsnabbt förändra bilden från en vacker trädgård till en öppen asfalterad plan men tittar jag efter riktigt noga är det varken det ena eller det andra. Det är en grå mur! Sitter jag vid en vacker sjö, är det en grå mur! Tittar jag upp mot en fjälltopp med gnistrande vit nysnö ser jag en grå mur! Skrattar människor runt omkring mig åt en lustighet i gatubilden stirrar jag mig blind på en grå mur! Det är så overkligt ibland att inte se något. Det händer fortfarande att jag gnuggar ögonen för att bli kvitt den här helvetiska muren som finns överallt. Jag vet ju att det egentligen händer en massa bakom den, men ändå är den så ogenomtränglig. Utom i Trelleborg och några få andra platser där mina visuella intryck kan framträda klart. Då är livet plötsligt roligare! Jag kan röra mig och veta vart jag är på väg. Jag behöver inte fråga efter hjälp så fort jag lämnar den sittplats jag blivit anvisad. På en känd plats har jag ett oberoende, jag kan göra som jag vill, när jag vill och på det sätt jag väljer! Det är jag som avgör om Caddy kan springa lös och det är en frihet att kunna gå ut när stämningen blir kärv inomhus. Är jag på ett okänt ställe är det oerhört lätt att bli ensam mitt bland folk. Kommentarer som inte efterföljs av en förklaring om vad det är som kommenteras är ett helvete när sikten skyms.
- Titta på den där borta, säger någon. Vad är den och var är där? Samtidigt vet jag att det inte går att hela tiden anpassa situationen efter mig. Det är priset jag får betala för att deltaga i livet. Jag får möta mina medmänniskor någonstans på vägen. Bägge parter får ta hänsyn i rimliga proportioner och varken vara flåshurtiga eller bära på överdrivna kompensationsfunderingar. Det är inte endast fem plus fem som blir tio. Åtta plus två eller två plus åtta, ger samma resultat och det är en svår balansgång att hitta rätt kombination. Allt blir betydligt lättare om en naturlig dialog kommer till stånd. Frågar någon mig om jag har tittat på TV, skall inte frågan efterföljas av en nervös tystnad. Även om jag inte ser längre, har jag inte slutat använda svenska språket. Enligt det vedertagna språkbruket tittar man på TV, så för att ordet titta ven genom luften, finns ingen anledning att reagera.

Just att fråga skulle förenkla många situationer, inte minst för den som vill hjälpa.
- Hur skall vi göra nu?

Många har fruktansvärt svårt att acceptera att han eller hon, oftast han, inte vet hur en uppkommen situation enklast hanteras. Därför får bristande fantasi enkla saker att bli svåra. Att visa mig en stol kan bli oerhört komplicerat trots att det borde vara enkelt! Lägg min hand på ryggstödet och låt mig få sätta mig själv. Tag inte tag i mina axlar, baxa och böka inte tills jag har stolen bakom mig för att sedan knuffa ner mig på sitsen. Det är obehagligt att behandlas så. Kroppen protesterar genom att spänna sig och det blir ännu svårare att få ner mig på stolen!
- Hur skall vi göra här?

Det känns förringande att inte anses kapabel att kunna sätta sig ner. Mitt problem är att veta var stolen står! Det var ju inte förståndet som drabbats, eller hur? Jag vet hur man gör men ibland måste jag leta. Bullen ligger till höger om kaffekoppen. Försiktigt för jag handen i den, som jag tycker, rätta riktningen. Försiktigt för att inte välta ut det varma kaffet. Plötsligt förs bullen in i handen på mig utan ett ord. Jag blir knottrig på hela min lilla kropp! Jag skulle gärna lyft upp bordet och slängt det i väggen, men jag får inte! Jag tar gärna och ofta emot hjälp, men att försöka smyga, göra saker för att det förenklar för mig enligt andra, kan ställa till oväntade problem. Den där stolen som sköt ut en bit stod kanske inte i vägen, jag hade tänkt slå käppen i den för att veta exakt var jag befann mig. Det är som att plötsligt släcka ljuset för en seende, att beröva en möjligheten till en någotsånär säker grund. Kanske till och med skapa ett beroende! Gör gärna saker, men berätta om dem! Ju längre tiden lidit ju mer har oberoendet kommit att betyda för mig. Jag behöver inte göra allting själv alltid, men det känns viktigt att kunna om jag skulle vilja - och behöva. Jag är uppriktigt lycklig när jag kommer hem efter en runda på stan med en massa ärenden avklarade. Jag har lånat nya böcker på biblioteket, betalt hyran på Posten, köpt nya skoband i skoaffären och fyllt kylskåpet med varor från Kött och ost, La Strada och Mathörnan! Kaffet och den fortfarande varma småfranskan smakar extra gott efter en sådan runda, men ibland grumlas glädjen av det faktum att jag dricker kaffet själv. Av någon konstig anledning är det sällan jag får några spontana besök längre.
- Jag hade vägarna förbi och blev sugen på en kopp!

När en förändring i en människas liv är ett faktum händer en massa saker. Det gäller folk som gifter sig, någon som separerar, personer som får barn eller blir annorlunda av någon anledning. Det mest markanta är att antalet vänner decimeras! Konfronteras man på stan finns en konstig spänning mellan en och den forna vännen, numera bekantingen. För min del var jag en intressant typ för många tack vare mitt idrottsintresse. Jag var en av gemenskapen på fotbollsplanen, på tennisbanorna, i ishallen eller som en av löparna längs skogsstigarna. Idag sysslar jag inte med samma saker och har givetvis mist det som gjorde mig intressant för resten i de olika gängen. Men så totalt? Jag har plötsligt blivit skör och ohanterbar. Att hälsa på och låta mig fixa fika är tydligen oansvarigt! Då är det bättre att låta bli eller att jag hela tiden blir bjuden, utan chans att få känna glädjen det innebär att återgälda gästfriheten. På något märkligt sätt har min undergång undvikits enbart genom magi och Guds beskyddande hand. Själv kan jag ju ingenting och patetiska så kallade medmänniskor vill ta vid där den allsmäktiges näve inte hinner med. Överbeskyddande förmyndare är inte till stor hjälp men de är duktiga på att plocka av en allt vad människovärde heter! Det är psykiskt nedbrytande och borde vara straffbart.

Går jag hemma i min lägenhet tänker jag inte på att jag är blind. Det är klart att jag svär både högt och intensivt när jag sparkat mot samma köksstol fyra gånger med samma ömmande stortå. Men jag tänker inte på mitt handikapp när jag kokar kaffe. I mitt eget lilla hem behärskar jag det mesta på ett sätt som får de flesta att tvivla på att jag inte ser. Jag går snabbt och säkert, hittar bland skivor och kassettband utan att tveka och kan peka på rätt saker under livliga diskussioner. Bortbjuden måste jag hela tiden vara lite dämpad och försiktig i mina rörelser, jag måste koncentrera mig på vilket håll jag sitter och jag måste vara beredd på att något har flyttats sen senaste besöket.

Det här med att inte kunna läsa posten är förstås förgörande och definitivt påtagligt! Jag kan inte ha några hemligheter, dessutom är jag hänvisad till människors planer för dagen. Har de inte tid får jag vänta med att stilla min nyfikenhet. Med vilja och energi kan jag ta mig från punkten a till b. Det kan visserligen innebära stora blåmärken och en genomsvettig tröja, men jag kommer fram! Posten kan jag inte ta del av hur mycket jag än kämpar och vill! Ibland vill man kanske ta bilen och bara köra en runda för att titta på landskapet och stanna till vid en kaffestuga och fika. Ena sekunden är ingenting bestämt, andra sekunden ropar någon:
- Kom, vi sticker över till Karlssons!
- De är kanske inte hemma.
- Spelar väl ingen roll. Är det ingen som öppnar kör vi vidare!

Flexibilitet är något som försvinner när man förlorar synen. Det är svårt att på vinst och förlust ge sig iväg till någon. Först får man ringa och höra om det finns någon hemma, sedan får man ringa taxi och därefter får man kanske ringa till det tänkta värdparet och bekräfta ungefär hur dags man kommer.
- Håll utkik!

Allting blir tungrott och den eventuella glädje överraskningsmomentet skulle innebära bryter aldrig ut. Kan man inte anlita färdtjänst blir det ännu krångligare! Återigen är man dömd att anlita folk på deras villkor. Anonymitet kan man glömma och spontaniteten begravdes samtidigt med flexibiliteten.
- Där är han med hunden!
- Ja, jag såg honom och hans flickvän igår.
- Att de kan vara ute och gå så! Hon är ju också synskadad.
- Ja de är duktiga och du, vet du vad? De skrattade!

Trots att jag försökt ersätta synen med en massa knep och knåp, tekniska prylar eller med mina kvarvarande sinnen, blir livet aldrig vad det varit. Jag kan göra en hel del idag utan att se. Vad beror lite på humöret och tävlingsviljan, vilken psykisk balans jag är i och hur lyckad dagen varit i övrigt. Jag har ett oberoende, ett fungerande boende, ett arbete och en dag full av meningsfullt innehåll. Min framtid ser relativt ljus ut. Inte lika bländande som ögonklinikens laserkanon, men ljus trots solnedgången för några år sedan. Så här uttrycker en vän det:

Jag vaknar och dricker långsamt ur min gyllene skål av rosa morgonskyar…

   Tillbaka     Hem